Behöver vi verkligen Karl-Bertil Jonsson fortfarande?

Krönika publicerad i KT/KK 2012-12-01
Julen står för dörren. Nu går vi in i tider av allsköns frosseri. Vi ska nu slå i oss mängder av mat, litervis av Bacchus drycker och vi ska tömma plånböckerna i jakten på paket att stoppa under den nyklädda granen. TV-reklamen spottar ut och överöser oss med hysteriska erbjudanden om telefoner, TV-apparaten, datorer och annan elektronik samt givetvis mycket annat. Allt så fantastiskt billigt. Visst är det väl bra att vi konsumerar. Alla måste dra sitt strå till samhällsstacken. Det är ju ändå ryggraden i vår gemensamma ekonomi.  Problemet är att det blir färre och färre som har möjlighet att bidra. Vi håller på att skapa ett samhälle där fler och fler lever i fattigdom, fler som ofrivilligt står utanför julens överdåd. Fler där det bara ligger barr under granen. På senare tid har man uppmärksammat och mätt barnfattigdom.Det är omöjligt för mig att förstå hur fattigdom i ett land som Sverige kan öka eller ens existera. Under hela 1900-talet har vi sakta men säkert byggt ett samhälle där alla skulle få plats. Där ordet solidaritet hade någon betydelse. Där resurser skulle kunna delas någorlunda lika. Detta samhällsbygge eskalerade under efterkrigstiden och svenskarna skapade ett gemenskap att vara hyggligt stolta över där en trygghet fanns som de allra flesta hade tillgång till. Nu håller vi på att sakta med säkert rasera hela detta bygge. Hur mäter man då fattigdom? Ja, enligt UNICEF så gäller att man ligger 50% under den nationella medianinkomsten. I Sverige är det drygt 7% av barnen som drabbas, men givetvis påverkar det hela familjen. Därmed är vi sämst i Norden. Mest drabbade är barn med utländsk bakgrund, barn i storstäder och barn med ensamstående förälder enligt Rädda Barnen. Rädda Barnens statistik säger också att en kvarts miljon barn räknas som fattiga i vårt land. Dessa barn har det inte bara skralt rent ekonomiskt. De är i mycket större utsträckning drabbade av våld i hemmet och mobbing i skolan. I FN:s barnkonvention, artikel 26 sägs att alla barn ska åtnjuta social trygghet och att detta ska säkerställas via den nationella lagstiftningen. Det är vår ekonomiska familjepolitik som ska hantera detta och, som det sägs, lyfta barnfamiljers ekonomi till en rimlig standard. Vi har ju bland annat barnbidrag, föräldrapenning, bostadsbidrag, adoptionsbidrag med mera. Dock, i en studie som Rädda Barnen gjort, visar det sig att syftet med den ekonomiska familjepolitiken inte längre uppfylls fullt ut. Under hela 2000-talet har dessa fattigdomsreducerande effekter hela tiden avtagit.  Lägg därtill Alliansregeringens nedrustning av arbetslöshetsstödet och bidrag till långtidssjuka så är det förståligt att redan tidigare utsatta barnfamiljer som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom nu helt och hållet slås ut. Och givetvis är det barnen som drabbas hårdast.  Att inte få tillgång till någon vettig fritid, stå utanför musikskola och idrott. Inte kunna hänga på andra kompisars aktiviteter för att det hela tiden saknas pengar. Det är inte rimligt i ett land som Sverige. Det är helt enkelt en usel politik som skapar dessa problem. Att vi därtill nedrustar i skola och i omsorg gör att väldigt många barn inte får en chans att skapa en vettig framtid. Karl-Bertil Jonsson är en underbar berättelse som sänds varje julafton. Men vi vill inte ha några Karl-Bertil. Han ska helt enkelt inte behövas i vårt samhälle.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *