Har vi kanske alla en liten Bosse Hansson i oss….

Motumba var inte speciellt imponerad av Bosse Hanssons sätt att beskriva vissa spelare i AIK

Jag gissar att de flesta av er har följt med i snacket runt den gamle TV-sportprofilen Bosse Hansson och hans plumpa uttalanden som av en slump råkade komma ut i etern via Radiosportens webbsändning från matchen mellan AIK-Gefle. Därtill tillskyndade sportkommentatorer av lite äldre märke, dinosaurier kallade i viss media, som Hanssons försvarare.
Man kan kanske tycka att Bosse Hanssons uttalanden om ”svartingarna” i AIK kan klassas som oskyldigt gubbsnack. Hans försvarare har ju också försökt förklara det på det sättet att när dessa gubbar inte var gubbar utan unga män så var det ett vedertaget sätt att uttala sig om färgade personer. Att det gått 50 år och att både språk och samhälle genomgått avsevärd utveckling tycks inte gälla dessa herrars vokabulär och synsätt, så journalister de trots allt är. Därtill är det ju heller inte dessa gentlemän utan de utpekade som måste vara de som bedömer huruvida de känner sig kränkta eller ej . Martin Mutumba i AIK var ju inte särdeles imponerad av Hanssons glappkäft.
Jag tycker inte heller denna form av smygrasism får stå oemotsagd, så även om det kan verka oskyldigt så välkomnar jag att debatten blommar upp lite då och då.
Ungefär samtidigt med Bosse Hanssons grodor så premiärvisades Jonas Gardells TV-drama, Torka aldrig tårar utan handskar. En dramatisering som tar upp de första AIDS-offren bland homosexuella i Sverige. Den första boken i en triologi med samma namn har också nyligen släppts. I otaliga TV-soffor berättar Jonas Gardell om hur tidningar och media förhöll sig till denna grymma och smittsamma epidemi. Något de bland annat kallade bögpesten och Guds straff. AIDS-epidemin är kanske den största tragiken i svensk nutidshistoria där de homosexuella männen fick utstå fruktansvärda kränkningar i den uppkomna mediastormen. Jag är ganska övertygad om att de som då författade dessa artiklar och bland annat kallade de homosexuella för mördare som spred sin smitta, ansåg sig vara bildade, humana och fördomsfria människor som uppfostrade barn, hyllade och fortfarande hyllar vårt fria och liberala samhälle. Lika frigjorda och fördomsfria som jag gissar att både Bosse Hansson och hans försvarare anser sig vara.
Det är just detta som jag tycker oroar och som jag anser att vi behöver debattera lite då och då. Det är denna smygrasism och smyghomofobi som cementerar alla våra fördomar.
Jag tror att de flesta, som inte röstar på Sverigedemokraterna, också tycker sig vara frigjorda och utan fördomar och som välkomnar det mångkulturella samhället och accepterar alla former av sexuell läggning när de blir tillfrågade. Så länge ingen av de mörkhåriga flyttar in i den egna trappuppgång eller när jobbarkompisen man fikat ihop med i åratal visar sig vara gay.
Vardagsrasism och homofobi bakom stängda dörrar med en falsk fasad utåt är mycket värre än den direkt uttalade, för den går att bemöta.  Ska vi någonsin kunna välkomna det lite främmande runtomkring oss med öppet hjärta och respekt så måste vi också göra upp med våra innersta fördomar. Stanna upp och tänka till varje gång de tar form i våra ibland så inskränkta sinnen.
I många omklädningsrum och på skolgårdar härskar idag ett språk som är oacceptabelt. Uttryck som hora, bögjävel, svartskalle och blatte får många stå ut med att kallas. Det är ett stort problem i sig, och det blir inte bättre av att mediekändisar som Bosse Hansson och hans gelikar använder samma språk och därefter vägrar inse allvaret i klavertrampet.

BJÖRN REIMERS

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *