Det finns alltid en utväg….

Krönika publicerad i KT/KK 2012-09-22
Jag åkte hem genom Bråten en söndagskväll för några veckor sedan, på väg från en fantastisk konsert i Karlsdals hyttruin med bland andra Roffe Wikström, Ola Bjurman Band och hemmasonen Nikke Ström som både grym basist och medarrangör.
Men som sagt, på väg genom Bråten såg jag några ungdomar stå och tända ljus efter vägkanten. De var några få men ljusen var många. Jag förstod att det var ungdomar som ville visa sitt deltagande runt den tragiska händelsen i veckan innan där enbart 16-årige Sigge Ekman valde att avsluta sitt unga liv.
Bilden var en ögonblicksbild, men jag kunde inte stoppa tårarna och jag kände en stor frustration sprida sig i mitt bröst. Jag hoppades då, när jag såg ljusen och ungdomarna, att ingen av de som tidigare så uselt trakasserat honom nu stod där, hycklande och med dåliga samveten, oförstående och kanske chockade av vad de faktiskt åstadkommit. En primitiv ilska förblindade mig för ett ögonblick då jag tänkte på hur ofattbart grym ens närmaste omgivning ibland visar sig vara.
Jag kände inte Sigge eller hans föräldrar, men jag har två i min nära bekantskapskrets som, liksom Sigges föräldrar, förlorat en son i tonåren på ungefär samma sätt. När livet blivit för tungt har de till slut enbart sett denna enda utväg och därmed lämnat föräldrar och vänner i ett stort svart hål av oförstående och med ett livslångt dåligt samvete varför de inte såg det de borde, ingrep innan det var för sent. Men de kan och ska inte lastas, föräldrar gör, så gott som alltid, vad som står i deras makt att hjälpa. Nej, läggas till last kan bara de som står för alla de trakasserier dessa ungdomar fått utstå, för det mesta i många långa år. Dessutom också dess övriga omgivning, jag tänker då mest på skolpersonal och andra vuxna som står barnen nära av olika skäl. Jag blir så trött och ledsen varje gång man läser om tragiska mobbingsituationer där skolpersonal och andra i omgivningen säger att ”vi har gjort allt vi kan”. I helvete heller! Då skulle det inte sluta som det gjort i Sigges och andra liknande fall. Det är jobbigt att ta tag i mobbing och förföljelser. Det kräver kunskap och ett ärligt engagemang. Varje skola har på sig att ha utarbetade program för dessa problem, men det är inte särskilt ofta de fungerar. Jag har till och med hört rektorer och lärare som sagt ”att lite får man väl tåla”. Det är inte svårt att räkna ut hur engagerad man då är att sträcka ut sin hand.
Vad som gick snett i Sigges så unga liv kanske bara Sigge själv visste. Jag kan bara säga att det finns alltid en utväg. Hur mörkt livet än ser ut så finns det en väg ut ur detta mörker. Det är inte lätt att ta till sig när man står där mitt i skiten. Då behöver man hjälp. Sök den. Ge aldrig upp. Livet är alltför värdefullt för att utsläckas i så unga år. Även du med ångesten hårt krampande i bröstet har en uppgift, försök att se den.
Och du som står bredvid och ser på och som tror att du inte kan göra något eller ens orkar. Det finns massor du kan bidra med. Ibland måste man också vara lite enträgen. Den utsatte är ofta svårmottaglig för hjälp.
Till sist, du som medvetet trakasserar, du behöver också hjälp. Den avsaknad av känslor du lider av är en farlig sjuka som kan leda till djup tragik. Det får nu Sigges familj och alla andra anhöriga till de som tagit samma väg leva med för resten av sina liv. Det måste någon tala om för dig eftersom du inte förstår det själv. Någon i detta fall är alla vi andra som står runt och ser på. Vi har alla ansvar, det är inte dina och mina barn därute. De är alla tillsammans våra barn med samma rätt till omsorg, empati och kärlek. Glöm aldrig det.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *