Människan och vargen

Är hundens urmoder verkligen vår fiende?

Krönika publicerad i KT/KK 2012-09-08
Visst kan ni se det framför er. På en vindpinad stäpp någonstans i Asien vandrar en grupp Homo Sapiens, de är jägare och samlare. Det kommer att ta många tusen år till innan de blir bofasta jordbrukare. Plötsligt får de se en vargflock som jagar och fäller en stor uroxe. De blir djup imponerade av de skickliga jägarna och detta förunderliga djur som så skickligt kan, via ett sofistikerat samarbete, fånga ett så stort djur, många gånger större än de själva. Aldrig har de sett något liknande.
De är själva på jakt, männen jagar småbyten med sina spjut medan kvinnorna samlar växter och rötter. De tar sedan sina förvärv och går till en gemensam lägerplats där de tillagar mat över en öppen eld. Vargarna följer förundrat skådespelet på avstånd och undrar säkert vad detta är för konstiga, tvåbenta apor. När människorna följande morgon lämnar lägerplatsen för att fortsätta samla och jaga smyger vargarna fram, lockade av den härliga doften från resterna av det tillagade köttet. De rensar rent på dessa rester och några av vargarna, de minst skygga, förstår att om man håller sig nära dessa konstiga apor så kan man utan att behöva jaga få sig ett skrovmål då och då.  Det tog säkert många år, men för ungefär 20 000 år sedan hade detta sammaträffande gått så långt att människan började ta kontrollen över parningen av dessa djur. Man valde de klokaste och minst rädda tikarna, de minst aggressiva hanarna och plötsligt var domesticeringen igång.
Kanske var det så här, jag vill tro det, som människan och vargen påträffade varandra. De förstod båda att de kunde ha nytta av varandra och denna klokskap är grunden till alla våra 400 hundraser.
Hunden eller vargen domesticerades av människan många år innan de bofasta människorna för cirka 10 000 år sedan började tämja och hålla tamdjur, så som får, getter, grisar, nötdjur och så småningom hästar. Tänk att när människan samlade ihop sina första vildfår kanske de redan hade en vallhund till hjälp.
Denna långa och unika samverkan har gjord hunden till ”människans bästa vän” och den vänskapen är nog ömsesidig.
Enligt Per Jensen, etolog på Linköpings universitet, så tror han att tack vare den långa tid vi samverkat med hunden så har vi utvecklat en unik symbios. Vi förstår varandra som inga andra däggdjur kan över artgränser. Hundarna läser vårt kroppsspråk som en öppen bok och vi har också någorlunda lärt oss förmågan att förstå hundens sätt att kommunicera med oss.
Men om hunden inte längre är en varg så är det inte heller någon människa som ska kläs i tyllkjolar och smycken samt bäras runt i en väska. Nej, hunden är helt enkelt en hund. Den kommer inte att ta över familjen om den inte domineras och kuvas. Den vill inte klättra i rang, den nöjer sig med att vara din kompis. Den ger bara kärlek utan att kräva något i gengäld, bara den får vara tillsammans med dig.
Så ta ett personligt råd. Stäng av TV:n när Cesar Milan och hans gelikar nästa gång visar sig i rutan, gå ut och lek med din hund istället. Gör något kul tillsammans. Det skapar en bättre relation än att genom våld och smärta försöka få din hund att lyda. Den är inte skapt för att lyda, men den är en mästare på att samarbeta.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *