Mer OS – och en frikostig generaldirektör

Lase Granqvist - när sportradio är som bäst

Krönika publicerad i KK/KT 2012-08-11
Nej, det blev inte så många OS-timmar framför TV:n som jag tidigare flaggade för. Däremot en hel del lyssnande på radio. Jag måste därmed hylla radiosportens reportrar för många fantastiskt bra sändningar. Christian Olssons målande beskrivningar från hästarenorna, Robert Tennisbergs spännande tolkningar av lerduveskyttet, Bengt Skötts underfundiga formuleringar och medryckande utläggningar samt Lasse Granqvists frejdiga samtal och intervjuer. Därtill deras interna babbel mellan sig som ibland blir riktigt dråpligt. Ja, det är skön journalistik levererat av oerhört proffsiga reportrar. Jag har inte saknat TV:n och Christer Ulfbåges stackatokommentarer det minsta.
Det fanns en tid då en silvermedalj vid OS enbart gav en tvåspaltare eller så. Det var under tider där media något mer sansat levererade idrottsnyheter, men också på den tiden då gulden rasade in. Vintertid via stjärnor som Jernberg, Rönnlund, Svan, Wassberg och Stenmark. Sommartid via kanotister och ett fantastiskt fridrottsgäng, låt vara att undret 2004 var en engångsföreteelse med tre galna friidrottsguld, men då fanns det i alla fall all anledning att fylla sidorna. Nu fick Sara Algotsson Ostholts sex sidor i Aftonbladet när årets första medalj var säkrad. Dessutom epitetet ”Silver-Sara” i någon media. Världen förändras, likaså gör mediabevakningen. Idag är försnack och efterföljande analyser ofta längre än själva prestationen. Många ska tycka och analysera. Så då blir det gärna sex sidor i blaskorna för en silvermedalj och otaliga repriser i TV.
Men visst har vi som vanligt fått se väldigt många fantastiska prestationer, men också en del mindre skojiga upplevelser, så som läggmatcher bland badmintonspelare och därpå en sensationell diskning av åtta deltagare som enbart utnyttjade en situation som skapats av arrangörerna. Tveksamma domslut i fäktningen, brottningsregler som ingen förstår och spekulationer runt kinesiska underbarn.
Men som alltid numera när alla fantastiska resultat radas upp kan jag ändå inte riktigt känna den där euforiska känslan. Det finns en liten, liten sten i dojan som irriterar. Har allt verkligen gått rätt till? Ingen kan givetvis och ska inte heller anklagas för fusk förrän fakta presenteras. Jag anklagar heller ingen, eller jo förresten, jag anklagar de som redan åkt dit och som tack vare detta misstänkliggör de som kommer efter.
För att citera Simon Bank i Aftonbladet ”Fuskarnas största brott är inte enbart att de fuskade, utan att de fick oss att tvivla på alla som kom efter. Att vi aldrig riktigt vet”.
Och så har det hänt igen. Statliga myndigheter som hoppar över skacklarna. Denna gång Tillväxtverket, hur många hade hört talas om dem innan den uppdagade skandalen? De har i alla fall lyckats göra av med drygt 7 miljoner på spavistelser, liftkort, vin- och chokladprovningar samt väldigt tjusiga middagar för sin personal. Snacka om förmåner, vem skulle inte vilja jobba där.
Nåja, vd:n Christina Lugnet fick till slut kicken, trots att hon gjorde en pudel och i alla fall ångrade den senaste middagen på Grand Hotell. Kanske var detta också näringsminister Annie Lööws chans att visa handlingskraft efter att, sedan hon tillträdde som partiledare för C, endast ägnat sig åt politiska floskler. Så, den tidigare kommunchefen i Haparanda fick lämna in plastkortet och retirera till regeringskansliet med svansen mellan benen. Det som dock retar mig mest är att hon, trots allt, fick behålla sin direktörslön på 1,3 miljoner. När en vanlig dödlig person försnillar staten på 7 millar brukar straffet mer luta åt fri bostad i några år. Det gäller tydligen inte generaldirektörer.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *