Nostalgikickar

Kebnekajse

Dag Vag

I min ålder blir det bara fler och fler nostalgitillfällen att ta till sig och njuta av, tror jag skrivit det förut någon gång. Jag har nog egentligen en kluven känsla till detta med nostalgitrippar, men jag märker ju att dessa tillfällen numera är fler än de då man träffar på något helt nytt. Jag har därför medvetet valt att, så gott som, bara recensera det lite nyare under årets PIP, undantaget punkikonen Jonny Rotten.
I veckan blev det dock mer nostalgi. I torsdags Mats Ronander Blues i Kristinehamn med Bengan Blomgren och Nikke Ström som medmusikanter, recensionen finns här på webben. I fredags folkrockarna Kebnekajse med Kenny Håkansson och Mats Glenngård i spetsen. Det är i sådana sammanhang man begriper våra musikrötter. I mycket av det vi hör dagligen finns ju anslaget från vår folktradition utan att vi tänker på det. Upptäcker när jag sitter och lyssnar att jag blir väldigt glad och upprymd av musiken som  slungas emot mig från scenen. Det finns så mycket själ i detta mäktiga, men också så vackra.
Samma kväll står också Dag Vag på samma scen,  några timmar senare, dock utan ovan nämnde Håkansson eller Beno Zeno som han heter i denna uppsättning. Beno Zeno har blivit pensionär och har då även pensionerat sig från Dag Vag, tråkigt, men sant. Ersättaren Teka Pukk har varit med förr då Zilverzurfarn tagit en paus. Nu är han återbördad, så bandet är ändå hyggligt intakt.
Det är något visst med Dag Vag, vet inte riktig vad, men jag har alltid gillat deras lite underfundiga låtar och Stig Vigs speciella sätt att sjunga och inte minst deras gung som liveband. Nästan alla låtarna var med och det är otroligt vad de fastnar i skallen. Har gått och gnolat på ”Ge Bullen ett ben” hela morgonen idag.

Kommentarer inaktiverade.