Bjurman band vederkvickte min själ

I går kväll var jag på Woodys och lyssnade, nej, mera upplevde Bjurman band. Jag är hyggligt kräsen när det gäller att lyssna live, eller som jag sa, uppleva en konsert. Jag är inte ute efter någon perfektionism vad gäller att träffa rätt ton vid varje tillfälle. Nej, jag är ute efter känslan som förmedlas och den kan bara ges av någon som riktigt gillar vad den gör och får samma kick som jag även om de står, så att säga, på andra sidan. Ola Bjurman och hans mannar har precis just detta. Det syns kanske inte så mycket på Bengan Blomgren, men i hans fall så känns det. Det enda uttryck för att han mår riktigt bra kan väl vara ett litet knyck i knälederna när des öses som mest.
Den som har det är Nikke Ström. Han kan sätta sig lite avmätt på sin pall, men är strax uppe och snart är varje cell av hans kropp involverad i hans uttryck. Med slutna ögon och knixiga dansrörelser smekar han fram underfundiga slingor med vana fingrar.
Ola Bjurman har den där speciella rösten tillsammans med Bengans gråtande gitarr skapar den där blå stämningen som endast en riktig bluesman behärskar. Det är precis sådana här upplevelser man behöver en vanlig torsdagskväll i slutet av maj innan sommaren fullt blommat. En vederkvickelse för själen som gör livet lite lättare att leva.

Kommentarer inaktiverade.