Nostalgin infann sig inte, själen saknas

Var på fotboll på ”Vallen” i måndags. Med Vallen menas Eyravallen, eller Behrn Arena som den numera heter. Jag försökte, när jag satt där på pressläktaren, någonstans ovanför där den gamla träläktaren förut stod, att återfå lite gammal ÖSK-känsla, lite nostalgi, men nej, den infann sig inte. Skulle tro att jag var på ÖSK-match för första gången väldigt tidigt 60-tal. På den tiden då Orvar Bergmark och Olle Sääw härjade. Som Örebroare följde jag sedan laget på ”Vallen” fram till mitten på 70-talet, då flyttlasset till Stockholm avgick.
Farsan hängde sällan med, så min bäste polare Gunnar Pettersson, GP och jag fick ”gå in med en gubbe”. Ni som var med på den tiden vet säkert vad jag menar. Tilläggas ska att vintertid så gällde samma sak på Vinterstadion när ÖSK spelade bandy. Jag har egentligen inga direkta minnen från de tidigare åren, men jag var på plats den berömda fighten när göteborgarna lyfte av målburen och blev utjagade av en mäktig Riesenschnauzer, tror det var 1970. Jag minns ändå en hel del spelare som passerat revy genom åren, som Janne Mossberg, en speciell favorit, Totten Gustavsson, Sven-Gunnar Larsson, Yngve Hindrikes, och naturligtvis den stora stjärnan, Thomas Nordahl vars syster jag gängade, men det är väl en annan historia. Vad jag egentligen vill komma till är att jag trots denna resa, från tidiga ungdomsår, inte har någon speciell känsla för Örebro SK idag, har nog egentligen aldrig haft, vilket kan kännas märkligt. Det finns liksom ingen riktig själ i klubben att hänge sig åt, åtminstone har jag inte känt av den trots att jag ”stått i klacken” under ganska många år.
1976 flyttade vi till Stockholm, min svärfar tränade då AIK, så vi gick plikttroget till Råsunda, på den tiden var det runt 6000 åskådare och dötrist. Men då hände något, ett par jobbarpolare, Hammarbyare sedan barnsben, tog med mig till Söderstadion och jag blev omedelbart frälst! När Bajen spelade hemmamatch var det inför 10 000 fanatiska fans som, redan då, sjöng sig igenom matcherna. Efter matchen ofta en pilsner på Kvarnen tillsammans med likasinnade. Här fanns både själ och hjärta i överflöd. Något jag aldrig hade upplevt på Eyravallen eller för den del Råsunda. Sedan dess klappar ett Bajen-hjärta i mitt bröst och kommer så alltid att göra. Men, det är inte slut med detta. 1989 flyttade vi till Degerfors. Via lite olika turer så hamnade jag i Degerfors IF:s styrelse ganska omgående. Här fann jag en ny själ som är svår att beskriva, men mycket av den förmedlades av Berndt Bjurström, en man som levde, åt och drack Degerfors IF, 24 timmar om dygnet. Som förmodligen hade rödvitt blod i sina ådror. Jag kunde sitta i timmar efter våra möten och lyssna på Berndt och hans historier. Andra eldsjälar som smittade av sig på mig var Börje Andersson och Egon Ottersten. Egon som var den person som i början på 90-talet drev på projektet att ta DIF till allsvenskan igen. Utan honom hade det aldrig blivit verklighet.
Sedan 1989 har jag gissningsvis missat någonstans mellan 5-10 hemmamatcher, alla på grund av tjänsterresor, men jag har å andra sidan sett fler bortamatcher än så, så jag ligger totalt på plussidan.
I kväll är det cupmatch med allsvenska Elfsborg som gäster. På plats igen, givetvis!

Kommentarer inaktiverade.