Möte med legender

En gammal kompis kommenterade häromdagen Cornelis Vreeswijk och hans musik och avsaknaden av hans person vilket jag instämde i och då dök ett gammalt minne plötsligt upp:
Ett väldigt speciellt och personligt minne av den store vispoeten som sträcker sig ganska många år tillbaka, någonstans sent 60-tal eller tidigt 70-tal, jag minns inte exakt. Jag var då någonstans mitt i tonåren.
På den tiden tillbringade jag mycket tid på landet utanför Örebro hos min mormor och morfar. I närheten fanns en skjutbana, där det också fanns en gammal dansbana, en paviljong, några skjul och lite sån´t. Som en liten folkpark men ändå inte. Där ordnades ibland lite fester och vid några tillfällen en del andra uppträdanden där också TV var med och spelade in. Om jag inte minns helt fel gick det då en serie TV-program från olika gamla parker och dansbanor där kända artister fanns med, blandat med lokala förmågor.
Nåja, jag kan ha fel, men i alla fall hade jag en polare som bodde alldeles utanför parken, så när vetskapen om att TV skulle sända så var vi naturligtvis på plats för att känna in atmosfären. Tidigt på morgonen tog vi oss in i parken och strövade runt mot de byggnader som fanns vid själva skjutbanan. Inne i parken fanns ingen toalett utan bara en torrdasslänga där besökande fick uträtta sina behov. Den låg lite avsides ner mot en lite mer skogbeväxt plats som gränsade ut mot några gärden. När vi gick in mot skyttepaviljonen fick vi se att det var några nere vid dasset. Det var en solig sommarmorgon mitt i den svenska högsommaren så trots att det var ganska tidigt var det redan riktigt varmt ute. Det var två män som satt därnere vid dasset.  De satt i bara överkroppar på ett par stubbar och pratade. De var så pass långt ifrån att vi inte kunde höra vad de sa, men vi blev naturligtvis nyfikna och drog oss ner mot platsen där de satt. När vi kommit lite närmare blev vi upptäckta och då började de vinka åt oss att komma ända fram. Det var två bastanta herrar som satt där i den tidiga morgonsolen, magarna vällde ut över byxlinningarna där de satt i sina bara överkroppar. I handen hade den ene en kvarting Explorer som var till hälften urdrucken.
– Kom igen grabbar, kom och sätt er och snacka en stund sa han med flaskan och vinkade med den lediga armen. Allt föll sig så naturligt att vi inte kände oss varken blyga eller särskilt förlägna, trots att vi nu var klara över vilka dessa män var. Vi satte oss och den halvdruckna flaskan bjöds mot oss, pissljummen vodka var väl ingen favoritdryck på den tiden, men det var rätt häftigt med tanke på vem som bjöd så någon liten klunk slank väl ändå ner . Jag kommer inte heller ihåg vad vi snackade om, men jag minns att det var mycket skratt och stoj. Det var mest mannen med flaskan i handen som snackade. Den andre satt mest tyst och lyssnade på oss andra. De ville veta lite om platsen och så, det var bara lite småsnackande mellan två tonårspojkar och två legender. Ja, legender var de väl kanske inte riktigt då, men nu räknas väl både Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström till den kategorin. För det var just de båda herrarna som tog sig en morgonsup i det gröna en sommarmorgon mitt i en svensk sommaridyll och gav samtidigt två tonårsgrabbar ett bestående minne. Jag kan fortfarande se den halvnakne Cornelis vinka mot oss med den nästan nu urdruckne kvartingen vodka i handen när vi gick hemåt. Jag ser den bilden praktiskt taget varje gång jag hör hans röst, ett minne för livet helt enkelt.

Kommentarer inaktiverade.