Vart tog alla idealister vägen?

Idealister?

 Vart tog egentligen alla idealister vägen? Vi som en gång trodde vi kunde förändra världen. Det är en fråga som slår mig när jag följer debatten om Folkets Hus i Degerfors. Var är de människor som klättrade upp i almarna i Kungsträdgården, som satt på taket på kårhuset i Stockholm och på rivningskåkarna i Malmö och på många andra ställen runt om i landet för att rädda billigt boende till ungdomarna? Var är de som gick ut på gatorna emot Vietnamkrig och internationella konflikter? Var är de som slogs för daghemsplatser och de som samlades på Gärdet tillsammans med den alternativa musikrörelsen?
Ja, att alla dessa nu har blivit både gamla och grå är bara en del av naturen, men var är deras barn och barnbarn? Fullt upp med att ta hand om sig själva?
Ibland blir jag så förbannat avundsjuk på den franska kulturen och de franska bönder som alltid gör slag i saken när de känner sig orättvist behandlade.
Vi har blivit jäkligt flata med åren. Visst, det blir lite då och då någon motdemonstration mot den främlingsfientlighet som bland annat SD varit med och skapat. I Rosengård i Malmö och nu senast i Landskrona har man reagerat en del.
Nej, jag tycker vi borde bli mer aktiva, kanske speciellt mot den nedrustning som sker runtomkring oss. Skolan är en tickande bomb, mycket på grund av de nedskärningar som gjorts. Det finns otaliga exempel, globalt och lokalt, där vi med ett muttrande konstaterar, ”jaha, där ska det läggas ner och skäras bort igen”. Den utmynnar i bästa fall i några insändare i tidningen, men snart är det glömt, för det kommer ju snart nya apropåer om nedrustning av det vi brukar kalla välfärd och vi bara tittar på…….
Jag ska inte på något sätt slå mig för bröstet, jag också en av dessa som inte längre syns. Jag saknar dock den tid då vi faktiskt gick ut och gjorde något mot de vi tyckte var orättvist. Är den tiden helt och hållet förbi?

Kommentarer

Vart tog alla idealister vägen? — 2 kommentarer

  1. Håller med. Det är jävligt mycket snack hela tiden bland människor, men det stannar där. Folk är rädda att ta steget framåt och ta tag i saker. Rädslan att bli knuffad två steg bakåt är för stor. Svenskar är för bekväma.

    Vi får bli nya Frankrike hela enkelt. Blockera vägar. Kasta bajs på rikstadshuset.
    Alla mot en.

    Vi har idag bara extrema som går ut och demonstrerar. Osammanhängande högerextrema drar ihop några demonstrationer och försök till blockader då och då.
    Sen har vi vänstern i form av Revolutionär Front och AFA som agerar motpart för vänstersidan. Media skapar bara rubriker om det kastas sten.
    Tror folk slutat agera för att de vet att det aldrig händer något matnyttigt när man väl tar sig tiden och knuter handen i näven.

    Bloggen tar bra form. Keep on keepin’ on!

  2. Jag tror ganska många tänker som du, och det är det som är problemet. Vi har inte tid att ägna oss åt ”triviala saker som politik”, fundera över solidaritet och rättvisa, vi har fullt upp med oss själva. Vi får en elit som bestämmer och vi bara hänger med, klagar lite ibland, men eftersom de flesta har det ganska bra så finns ingen anledning att bry sig. De som har det tufft har säkert sig själva att skylla.
    Frågan är, vad skulle få dig att gå ut på gatan?