Jag kan ha fel…..

Krönika publicerad i KT/KK
Sedan många år tillbaka mediterar enligt den buddhistiska traditionen så har jag lyssnat en hel del på den tidigare buddhistmunken Björn ”Natthiko” Lindeblad och hans meditationsinstruktioner. I en av dem berättar han om ett mantra han fått av en andlig ledare på det buddhistkloster han tillhörde i Thailand under sju år. Mantrat blev också titeln på hans senaste bok som kom ut ganska nyligen. Mantrat lyder ”Jag kan ha fel” och han beskriver det som en väg till visdom vilket jag inser är en väldigt klok reflektion. Jag rekommenderar härmed den boken till samtliga av de myndighetschefer och politiska företrädare som under tiden pandemin drabbat oss hela tiden skyllt på varandra i olika sammanhang i stället för att ta eget ansvar.
OK, jag fattar att vi inte har något fullständigt facit, det kommer att ta lång tid innan vi är där, men jag tycker ändå vi borde visa lite mer ödmjukhet och inte bara skylla misstag på någon annan. Jag har förbaskat svårt att ta in att det skulle vara normalt att det dött tio gånger fler i Sverige än i exempelvis Norge och att den trenden nu fortsätter under den andra våg som just nu drabbar oss. Men, jag kan ju ha fel.

Ändå är nog det mest allvarliga sedan coronapandemin drabbat oss, det som IVO, Institutionen för vård och omsorg, avslöjat, efter att ha granskat drygt 800 journaler på 98 olika äldreboenden i vårt land. Hur väldigt många boende inte fått den vård de har rätt till, inte heller fått någon läkarbedömning utan helt enkelt och i bästa fall via konsultation via telefon, fått palliativ vård (vård i livets slutskede) i stället för vård mot covid-19. Antalet som kunde räddats med rätt vård får vi aldrig veta, men det är givetvis alldeles för många. Statsministern tycker det är ”mycket allvarligt” och socialministern blev ”bestört” och tyckte det var ”oacceptabelt”. Media har kallat det ”en vårdskandal”. Personligen kan jag inte se det på annat sätt än att det hela måste gå under vållande till annans död vilket borde ge mycket långa fängelsestraff.

Till sist och äntligen: Stort grattis till Degerfors som återigen har ett eget lag i Allsvenskan, svensk fotbolls finrum. Efter några veckor av känslor som legat nära mental kollaps så löste det sig till sist. Något som skapade total eufori och dessutom totalt hjärnsläpp. Jag var själv på plats i centrum (med avstånd) för att ta emot hjältarna, men jag hade inte för mitt liv kunnat föreställa mig de scener som spelades upp. Det är lätt att vara efterklok för visst var det ur pandemisynpunkt helt galet. Frågan är bara hur det skulle kunna ha stoppats? Det var i alla fall inte klubbens fel som vissa politiska företrädare i kommunen vill påskina, inte heller kommunens. Vi har alla ett eget ansvar. Jag kan ändå förstå hur den uppdämda euforin kring hur uppflyttningen till Allsvenskan kunde explodera i dessa glädjeyttringar efter veckor av vånda. Man måste nog vara genuin degerforsare för att leva sig in i den enorma glädjen. Nu kan vi ta oss igenom en lång vinter med hopp om att publik släpps in på arenorna igen till våren. Följa den sedvanliga ”Silly Seson” med intresse. Än en gång grattis till alla i Degerfors inklusive den stora gruppen supportrar ute i landet. Vi har gjort det igen, humlan flyger. Fattar du hur stort det är!?

Kommentarer inaktiverade.