Att inte minnas är att dö en smula……

Krönika publicerad i KT/KK 2018-03-24
Vårt minne är fantastiskt. När jag senast besökte min dotter i Stockholm grämde jag mig hela vägen från Centralstationen att jag glömt portkoden. Men, hör och häpna, när jag stod framför dörren ploppade den faktiskt fram. Jag kan säga att när jag nu sitter och skriver detta är koden återigen försvunnen, hur mycket jag än anstränger mig att minnas.

Jag har inte särskilt många klara minnen från min barndom och uppväxt på öster i Örebro. Familjen flyttade till Skebäck, stan´s arbetarkvarter, i slutet av 50-talet där vi sedan bodde fram till 1970. Förra veckan var jag i Örebro och fick då för mig att ta en tur i dessa gamla kvarter, åtminstone det som finns kvar av dem. Jag stannade till vid vår gamla lekpark och plötsligt, precis som med portkoden så började små fragment av minnen dyka upp. Plötsligt kom jag ihåg röda och vita rosen-lekarna på och kring ”berget”. Det visade sig nu vara ett lite större stenparti som fortfarande fanns kvar. Huset där vi bodde är sedan länge rivet, men några av grannhusen står fortfarande kvar. Och lika plötsligt kom jag ihåg en hel del gamla lekkamrater jag helt hade förträngt. Tommy, Maggan och Birgitta. Olle som kallades ”Fisen” av en väldigt självklar anledning. Håkan och Göran som var några år äldre, men som var med ibland när vi lirade fotboll eller landbandy på gatan. Man kunde göra det då, det var väldigt begränsat med biltrafik. Inte ens polisen brydde sig och på vintern stängde sandbilen av aggregatet ett antal meter så pucken gled bättre på snön.

Jag minns att vi var med var med och hoppade rep med tjejerna likaväl som de spelade fotboll. Jag mindes plötsligt också vår gårdskarl i huset jag bodde. En ganska sur gubbe som satt i pannrummet och rökte pipa. Minns inte namnet, men vi kallade honom Hacke för han hackade och gnällde på oss ungar för småsaker hela tiden.

I minnet dök också vår granne Håkan Ekebacke upp, sedermera legendarisk fotograf på NA när han cyklade iväg till jobbet och alltid vinkade till sin mor som stod i köksfönstret och såg sin son fara iväg.

Ytterligare ett minne blev klart och tydligt hur jag blev påkörd av en granne som ägde en stor svart DeSoto. Jag var 5 år och fick en spricka i benet. Kusligt är att jag mindes plötsligt hela förloppet när jag cyklade ut i gatan bakom en bil där jag var osynligt för DeSoton. Allt detta bara för jag tog mig tid och besökte min barndoms uppväxtplats. I bilen på väg hem dök mer och mer minnen upp. Långt därbak fanns de lagrade, tyvärr också en hel del som jag helst skulle ha velat förtränga helt, men det kan vi ta en annan gång.

Håll med om att det är märkligt att saker som hände för över 50 år sedan finns i detalj inspelat i långtidsminnet och som helt plötsligt bara kan ploppa upp när man befinner sig i rätt miljö. Denna gången på gatorna där det faktiskt hände.

Forskningen säger att träning och motion stärker minnet, så kanske de där timmarna ute i skog och mark samt på gymmet ändå gjort någon nytta, inte bara för det allmänna välbefinnandet utan också för hjärnan. Jag väljer i alla fall att tro det. Det motiverar till fortsatt träning, även om det i detta fall också dök upp minnen kring saker jag definitivt skulle vilja ha ogjorda. Men man får väl ta det onda med det goda.

 

Kommentarer inaktiverade.