Folk mot hetsgrupp och världens ”alla” barn

Krönika publicerad i KT/KK 2017-10-07
Jag kommer aldrig i h-vete att kunna förlika mig med att det återigen marscherar nazister på våra gator, numera i skydd av svensk polis. Inte heller att de kan göra det i yttrandefrihetens tecken. Eller, jo, kanske. Yttrandefriheten går långt och givetvis är jag i min roll som skribent och krönikör oerhört aktsam och medveten om denna unika frihet. Men i nazisternas fall så faller inte deras marscher enbart under yttrandefrihetslagstiftningen. Vi har nämligen instiftat lagar för att just sådana här manifestationer inte ska kunna uppstå, lagen om hets mot folkgrupp. Att bara erkänna sig till nazismen, organisera sig i nazismens namn, skända judar offentligt och gå ut på gatorna i nazismens namn, uniformerad eller ej, kan inte annat än fullt ut likställas med just hets mot folkgrupp. Att polisen ser mellan fingrarna är helt obegripligt. Dessa förtappade själar som förnekar förintelsen, hyllar Hitler, hotar journalister och politiker som ses som landsförrädare och därmed bör avrättas. Det finns prejudikat i Högsta domstolen som mycket väl skulle kunna sätta stopp för detta, men dagens polis ser bevisligen annorlunda på saken och låter nazzarna marschera. I Göteborg nu senast kostade kalaset 20 miljoner. Helt jäkla otroligt.

Men att några hundra, kanske tusen nazister tågar på våra gator är inte det som oroar mig mest. Inte mer än att dessa element och deras svans via sina grova våldsdåd och våldsretorik mer eller mindre också normaliserar det ”vardagshat” som hela tiden blir allt vanligare och allt aggressivare, inte minst på sociala medier. Mer oroande är att vi har ett parti i vår riksdag som anses alltmer ”rumsrent” i jämförelse och därmed får en stabilare plattform för sin främlingsfientlighet. Att de sedan har företrädare i både riksdag och kommunfullmäktige runt om i landet som har samma åsikter som de marscherande nazisterna gör inte saken bättre. Vi måste slåss för yttrandefriheten med alla medel, men samtidigt vara på tå i debatterna. Sakta men säkert äter sig hatarna och våldsförkunnarna in i samhällskroppen och de värvar hela tiden nya vilsna själar som likt förvirrade höns söker sin tupp. Demokrati är inget självspelande piano utan något som hela tiden måste försvaras och byggas starkare mot de element som har som mission att rasera den. Vi är många, vi är fler, men vi får inte slappna av en sekund i kampen mot de onda krafterna. Vi måste vara folket mot hetsgrupp.

Den senaste veckan har jag, varje dag jag åker hem på lunch, hört en uppskruvad och exalterad reporter på Radio Örebro jaga runt på olika platser i vårt län för att tigga pengar till världens barn. Vackert så, jag har inget emot att hjälpa barnen i världen. Men vad i min mun smakar lite surt är att det samtidigt finns krafter som vill förbjuda tiggeriet som sker dagligen på våra gator och torg. Då ingen hurtig radioreporter utan i huvudsak fattiga romer och då menar jag givetvis inte de som utnyttjar situationen och skapar organiserade ligor. De flestas surt ihopsamlade korvören går också till världens barn, nämligen sina egna därhemma i någon gudsförgäten by. Det går inte att förbjuda fattigdom. Människorna som finns på våra gator är i lika stort behov av hjälp som övriga av världens barn, men de har inte hjälp av en glättig radiokanal. De får kämpa själva, i stormig motvind och hatets blickar i ryggen.

 

Kommentarer inaktiverade.