Dansk Blues med Ole Frimer Band frälste gles publik

Ole Frimer Band

Recension publicerad i KT/KK 2017-09-26
Det kändes först lite pinsamt, men efterhand så lade sig dessa känslor när väl musiken satte igång. Tråkigt ändå när Karlskoga Rock- och Bluesförening lyckats få hit ett av Danmarks mest hyllade bluesband så sviker publiken. Endast ett tjugotal mötte upp på Pumphuset. Låt vara att de lät som 120 via applåder och tjut mellan låtarna, vilket förhoppningsvis triggade grabbarna på scenen lite extra. Försöken till kommunikation på danska var dock obegriplig, men det funkade bättre när Ole gick över till engelska.

Ole med sin vita strata

Nåja, Ole berättade att det inte var första gången han spelade på en liten klubb, glest befolkad. Det påverkade definitivt inte spelningens kvalitet heller.  Det här är blues utifrån de yttersta rötterna, men ändå i en utpräglad egen stil. Ole Frimer är en exceptionellt driven gitarrist. Han använder inte plektrum utan en oerhört skicklig fingerteknik med högerhanden som frammanar råa riff och mäktigt tunggung, men också vemod och mer stillsamma jazzinfluenser. Ja, en egen stil helt enkelt.

Det mesta av musiken kommer från Ole. ”Låtarna kommer till mig när jag går omkring hemma i köket, kikar ut genom fönstren och funderar över livet” berättat Ole under ett kort snack i pausen på frågan varifrån inspirationen kommer. ”Jag lyssnar en del på Peter Green, Johnny Winter och givetvis BB King” som för att också ge en bild av var han hittar det musikaliska. Sådant som sedan leks och snickras fram på den vita, lite slitna Fender Stratan.  Blues är känsla, vemod, sorg och svek, men också kärlek, jävlar anamma, knuten näve i fickan, whiskey och utspilld öl, Det är just den paketeringen som Ole Frimer förmedlar, både via sitt låtskrivande, sin röst och sin gitarr. Virtuost och skickligt.
Nämnas måste också basisten Jesper Bylling. Minst lika driven i sitt hantverk som sin kollega. Orgel och piano är kanske inte vardag i en bluessättning, men de här herrarna kompletterar varandra på ett sätt som bara kan stavas harmoni.
Avslutningen blev små hyllningar till storheterna Jeff Beck och Johnny Winter. Två av bluesens stora frontfigurer. Kan bara beklaga att inte fler fick uppleva Ole Frimer och hans band. Vi som var där lever länge på våra upplevelser.

Björn Reimers

Kommentarer inaktiverade.