Avslaget lokalderby

Krönika publicerad i KT/KK 2013-05-19
Derby. Fotbollsderby! Vet inte vad det riktigt säger dig, men i mina öron klingar detta som ljuv musik. Ett derby ska förknippas med glädje, fest och mullrande inramning. Två tungviktare i varsin ringhörna som vägrar att ge upp. Detta gäller givetvis både på planen och på läktaren.  Personligen har jag bevistat en hel del sådana möten och flera har etsat sig fast i mitt minne. På 80-talet bodde jag i Stockholm och hade Söderstadion som hemmaplan och Hammarby i hjärtat. Många fantastiska möten med AIK och Djurgården. Inramningen var alltid helt galen. Senaste större derby jag bevistat var nog Milan-Inter i Milano med Zlatan Ibrahimovic som matchhjälte. 1-0 på straff efter redan fem minuter, blev det enda målet denna gång.
Vem minns väl inte det kanske mest omtalade derby någonsin på våra breddgrader, matchen mellan Degerfors och Örebro SK i september 1993, där en viss domare Elofsson fick huvudrollen och där hemmasonen Ulf Ottosson fick benet avsparkat och kanske sin karriär till viss del spolierad.
Det var med allt detta framför ögonen som jag tog motorcykeln till Örebro i måndags för ett nytt derby mellan Örebro och Degerfors. Stora förväntningar på hög stämning och fest efter att ha hört hur örebroarna haussat matchen hela veckan och där närmare 10 000 biljetter hade sålts i förväg enligt rykten. Till och med bussarna i Örebro hade ÖSK-flaggor denna derbymåndag. Inte alls likt örebroarna.
Men blev det någon riktig derbystämning? Nja, åtminstone fick inte jag någon sådan stämning i kroppen. Visst, örebroklacken pumpade på och den något mindre vulkanklacken gjorde nog allt för att hänga med, men på planen var det ganska utslätat. Örebro tog tag i taktpinnen från start och släppte den inte förrän man gjort 2-0, tio minuter innan slutsignalen. De röda tröjorna var bleka, inga derbysmällar, ingen derbyöverhettning, inget riktigt jävlar anamma. Bara en vanlig match, vilken som helst. Jag fick ingen egentlig derbykänsla alls. David förblev fåraherde och Goliat tog hem segern.
Glädjande så blev det i alla fall inget bråk mellan supportrarna. Inga uppgörelser, bara lite smädelser klackarna emellan. Så en viss besvikelse infann sig, inte så mycket för resultatet som för den avslagna prägeln på matchen.
Nu hoppas vi på att nästa hemmamatch verkligen kan spelas på vårt kära Stora Valla. Redan på onsdag kommer Östersund till Degerfors enligt spelschemat. Till dess måste sannolikt underverk ske.
Jag är av den personliga åsikten att man skulle lagt konstgräset på A-planen. Detta oavsett strulet med att få till planen denna kylslagna vår. Visst, i en perfekt värld är väl en skön, grön och väldoftande gräsmatta det ultimata, men på våra breddgrader är det sällan så idealiskt. När planerna är som bäst i juli har vi dessutom flera veckors uppehåll, lite hål i huvudet enligt mitt förmenande. Särskilt om man betänker att vi är igång redan i mars och kan hålla på en bit in i november med kval och dylikt.
Jag tror, eller är övertygad om, att en perfekt konstgräsmatta gynnar ett spelande lag som Degerfors om man betänker hur vanlig gräsmatta ser ut när vädret inte håller full högsommarstatus.  Hur det sedan ser ut rent ekonomiskt tvistas det lite om.  Om man både spelar match och tränar på planen slits mattan fortare och den är inte billig att byta ut. Detta ska ställas mot att behöva värma enbart en plan i stället för två, som det nu är. Oavsett, jag ser till det rent sportsliga. En alltid perfekt planyta ger utrymme för den typ av fotboll Degerfors vill spela, det ser jag som det viktigaste i denna debatt, men det är, som sagt, min högst egna och personliga uppfattning.
BJÖRN REIMERS

Kommentarer inaktiverade.