Aug 20
Allmänt Kommentering avstängd
Nu flyttar jag bloggen, som egentligen inte fungerat som blogg utan mer som artikelarkiv där också krönikor publicerats som vanliga inlägg. Nu blir vallabacken.se just ett artikelarkiv och bloggen sparkas igång igen under https://bjornreimers.wordpress.com/. Då blir det ”Reimers funderar”. Välkommer dit!
Jun 29
Teater Kommentering avstängd
Publicerat i Karlskoga-Kuriren juni 2011
Ni har under ett par veckor träffat ett gäng Lysethemvändare. Skådespelare och teaterarbetare som tog sina första stapplande teatersteg inom Teaterföreningen Lyset och som senare gått vidare till professionella karriärer. Antingen som skådespelare
eller som andra former av teaterarbetare. Gemensamt är också att de återvänt för att delta i Teaterföreningen Lysets 25-årsjubileum och då spela med i eller på annat sätt delta i Gustav Deinoffs version av Shakespeares En Midsommarnattsdröm.
Sist ut i denna serie av möten blir Eva Dällerud och Peter Krantz. Dessa tvåkarlskogaprofiler har varit det så viktiga navet i hjulet runt teaterföreningens och alla dess medlemmars utveckling. En verksamhet som startade via teater- och musikgrupper på Skrantahuset 1986, men som tog full form och fart när Lyset fick ta över Kungsteatern 1995.
- Det är otroligt viktigt att vi har en bas som är hanterbar, säger Peter. Därför är Kungsteatern med sin fasta scen oerhört central i vår verksamhet.
- Idag har vi en väldigt väl fungerande modell, fortsätter Eva Dällerud. Vi har Kulturskolans barngrupper som går vidare via ”Ung teater” och kanske till slut hamnar i teaterföreningen. Detta skulle inte fungera utan vår teater. Ungdomarna inom ”Ung teater” behöver en liten scen nära publiken, de behöver den intimitet som detta för med sig. Det är viktigt och självklart, säger Peter med eftertryck. Tack vare vår egen scen kan vi också bjuda in skolorna i kommunen som nu redan från första klass får se, uppleva och inspireras av riktig teater.
Nu senast under ”Ung teater” har det varit ett 20-tal föreställningar och sammanlagt ett par tusen åskådare.
- Jag förstår att man behöver se över lokalfrågorna i kommunen, sager Peter. Och trots vi fått löften om att Kungsteatern och Musikpalatsen skall lyftas ut ur utredningen så kan vi bara hoppas att det också blir så även när allt nu
dras i en vända till.
Vill du säga att Teaterföreningen Lyset står och faller med Kungsteatern?
- Ja, men, så är det säger Peter och Eva med en mun.
När man pratar med alla de hemvändare som började sina karriärer på Kungsteatern så slås man av att de har fått verka under en mycket stor frihet. Hur har ni egentligen tänkt? Ska man tro alla dessa röster så måste teatern ha varit Karlskogas i särklass bästa fritids?
- Det är nog sant, ett teaterfritids, men det har varit en frihet där de också fått ta ansvar, säger Peter. Man har fått prova på och känt sig för. Många, exempelvis Marcus Carlsson, som nu utbildar sig inom film, har sprungit runt på teatern sedan 7-årsåldern.
- Vi har ju heller inte haft några anställda tekniker utan det är ju samma ungdomar som fått testa olika saker och alla har ju sedan inte blivit skådespelare. Både Lars Jansson (scenografi) och Tobias Stål (ljud och ljus) är ju väldigt framgångsrika inom sina genrer.
- Öppenheten har varit viktig, likaså att alla har varit välkomna. Precis som nu när Gustav Deinoff sätter upp En Midsommarnattsdröm. Alla som vill vara med är välkomna.
Men allt det vi gjort under åren har varit på allvar. Det har aldrig, trots den kreativa friheten, varit något allmänt flum utan det har varit totalt målinriktat och målformulerat, det är det som är så häftigt, säger Peter. Men det bottnar också i att vi har varit duktiga på det vi har gjort. Det tycker jag man måste få säga, fortsätter Peter utan att se särskilt blyg ut.
Att det är två kreatörer som brinner för sina uppgifter är det inga som helst tvivel om. Under hela samtalet pratar de i munnen på varandra och man kan vid några tillfällen ana att de inte alltid tänker lika.
- Visst grälar och bråkar vi en del emellanåt, ibland är det värre och riktigt jävligt, men naturligtvis är det oftast en bra och kreativ stämning, säger Peter.
Man får stångas ibland för sina idéer och Eva erkänner att de ibland fungerar som ett gammalt par. De känner varandra så väl att de vet var gränserna går och hur den andre fungerar.
Nu ska de dessutom spela mot varandra, vilket inte har varit så vanligt genom åren, enligt Eva. De ska dessutom spela sig själva i Gustav Deinoff nutidsversion av En Midsommarnattsdröm. Premiären är på själva midsommarafton och förväntningarna är mycket höga.
Får dessa två teaterrävar som de vill så är sannolikheten hög att de sitter här, vithåriga och med rullatorn parkerad utanför, lite lätt gnabbandes om någon detalj samtidigt som de planlägger Teaterföreningen Lysets 50-årskalas.
För det vore svårt för att inte säga omöjligt att tänka sig en Kungsteater utan Peter Krantz och Eva Dällerud.
Jun 08
Teater Kommentering avstängd
Peter Krantz och Gustv Deinoff
Vad ska man hitta på när man som amatörteaterförening fyller 25 år?
Frågan är berättigad eftersom kraven på något ytterst kreativt från omgivningen
på något sätt är självklara. En promenad i Karlskogaomgivningarna löste det
hela, för det var då Gustav Deinoff insåg både vad man borde göra och var det
skulle ske. En dröm blev till En Midsommarnattsdröm.
I Karlskoga finns, som bekant, en stark amatörteaterföring och massor av
scentradition. Samtidigt som det varit en hel del avknoppningar där många ur
teaterföreningen Lyset tagit steget ut i den professionella världen. Det här
måste vi bara göra någonting av. Det har det pratats om i många olika vändor.
- I och med 25-årsjubiléet så blev det liksom nu eller aldrig, så kändes det
säger Gustav Deinoff och Peter Krantz nickar instämmande.
- Ja, att verkligen få göra en föreställning på dessa premisser och som Gustav
skisserade när vi spånade, det vore ju fantastiskt om det verkligen skulle
lyckas, säger Peter. Kruxet var ju att få alla med på tåget och att få det att
passa in i tid.
- Ja, fyller Gustav i, men när vi väl presenterat våra idéer
har alla tackat ja. Den enda som ofrivilligt tvingats avstå är höggravida Hanna
Schön som planerar nedkomst ett par veckor efter premiären, så det var helt enkelt
inte realistiskt.
Så när tankarna runt en jubileumsföreställning började snurra, varför blev det
Shakespeare, En Midsommarnattsdröm och ”Gropa” bakom Rävåskullen?
- Det var just det som växte fram under min promenad, berättar Gustav. Helt
enkelt för att det är en fantastisk pjäs och en lika fantastisk plats att spela
den på, säger Gustav och syftar då på den naturliga miljön vid ”Gropa” bakom
Rävåsskolan. Det är samtidigt min favorit bland Shakespeares alla skådespel,
bara för att den är så bred. Den passar alla åldrar, det hoppas jag vi kan
kommunicera ut. Hela familjen kan komma. En riktig godispåse, fyller Peter
Krantz i.
- Det är heller inga grekiska sagofigurer i vår tolkning, fortsätter Peter. Det
är de väsen vi är vana vid att stöta på i Värmlandsskogarna, näcken, skogsrået,
tomtar och troll. Handlingens fyra ynglingar med sina kärleksproblem är fyra
ungdomar från Karlskoga, här och nu, berättar Gustav vidare. Shakespeares
historia är helt enkelt flyttad till nutid. – Förutsättningarna är en festival arrangerad i Karlskoga, bland annat så
repeterar Teaterföreningen Lyset en överraskningsföreställning ute i skogen,
vilket ju i sig är lite intressant så här i lokalutredningstider, ironiserar
Peter med glimten i ögat. En symbolisk fusion mellan Degerfors och Karlskoga
ingår också i dramat.
- Vi får heller inte glömma musik och rock´n roll, fortsätter Peter.
- Nej, och jag har sett tomtarna och trollen ute i skogen som några som fastnat
i 50-talet, så även näcken och skogrået, fyller Gustav i entusiastiskt. Puck,
som är något av skogens busfrö är någon skapelse mitt emellan Elvis och John
Travolta, berättar Gustav och ler finurligt. En kul typ som sjunger rockabilly
med sitt band.
Jo, att man tagit ut svängarna ordentligt är det ingen tvekan om, men så ska
det vara sommarfestligt för hela familjen. Många praliner i Peters godispåse
för att fortsätta på den travestin.
- Javisst är det så, säger Gustav. Det är både komedi och blodigt allvar som
det kan vara med Shakespeare. Fullt med riktiga känslor, kärlek och konflikter.
Samtidigt häftig musik och glädje som bär upp hela föreställningen. Det tycker
jag vi fått ihop, fortsätter Gustav, och Peter nickar instämmande. De båda
teaterkreatörerna ser oförskämt nöjda ut när de berättar.
Var har ni då stoppat in alla dessa hemvändare?
- Ja, det stora dragplåstret Figge Norling, aktuell från senaste uppsättningen
av TV4:s ”Let´s Dance”, spelar en av dessa fyra kärlekskranka ungdomarna, de
tre övriga är Malin Müller, Sylwia Rakowska och det senaste stjärnskottet som provar
på proffslivet i Stockholm, nämligen Simon Olsson.
- Puck spelas av Astrid Kakuli, min sambo, och jag själv spelar näcken,
berättar Gustav. Peter Krantz och Eva Dellerud spelar helt enkelt sig själva.
Sammanlagt är det 42 personer i någon form av roll. Åke Noréen har skrivit
musiken och ett liveband kommer att befinna sig på scenen, bestående av lokala
förmågor.
Och premiären är på midsommarafton?
- Ja det stämmer. Sedan 15 föreställningar under tre veckor, varav en matiné i
samband med Putte i Parken.
Repetitionerna är självklart i full gång och på måndag kommer Lars Janson, som
är scenograf, och börjar bygga i ”Gropa”.
- Sex veckors förberedelser är kanske i minsta laget, men nu är vi i full gång,
entusiasmen är sprudlande, vi kommer att vara väl förberedda till premiären,
lovar Gustav Deinoff.
BJÖRN REIMERS
kulturen@karlskoga-kuriren.se
Apr 15
Livet Kommentering avstängd
Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-04-14
Efter ett drygt år på HundCampus i Hällefors har jag nu nått det som brukar kallas för examen. Eller rättare sagt så skedde det i helgen som gick. Hundratals timmar är nedlagda på specialsöksträning mot målet som narkotikaekipage tillsammans med min kloka schäfertjej Vilda. Det har varit otroligt lärorikt. Ju längre jag kommit i träningen ju mer har jag insett vad lite vi egentligen vet om våra hundars kapacitet. Speciellt gäller det nosarbete. För varje svar jag fått har minst tre frågor skapats. Inlärning är en komplex vetenskap där vi fortfarande har massor att lära. Med lite flyt kommer jag framöver att ingå i en grupp människor med ambition att utveckla dessa frågeställningar med målet att bli ännu bättre på att förstå våra hundar och därmed öka möjligheterna till samarbete.
Parallellt coachar jag två stycken mycket ambitiösa tjejer som på sikt ska bli vårdhundsekipage. Jag har berättat lite om det tidigare. Vi har nu också fått positiva reaktioner från Degerfors kommun om viljan att införa ”hund på recept” i ordinarie verksamhet. Jag är visserligen part i målet, men det gläder mig oerhört att man kommit till denna insikt och att man är öppen för nytänk. I Degerfors finns redan en dokumenterad bra äldrevård. Inför man dessutom välutbildade vårdhundar innebär det en extra guldkant i tillvaron för många patienter och boende. Det dräller av sådana bevis. Bara det att man i många fall markant kan dra ner på psykofarmaka/medicinering skapar mervärde.
I grannkommunen Karlskoga har man en annan inställning till hundar i vården. Tyvärr är dessa beslut tagna utifrån ren och skär okunskap, men det gör ju inte saken bättre. Nåja, kanske kan de framöver lära sig något av sina mer framsynta kollegor i Degerfors.
Våren är här! Dags att ta fram och putsa upp hojen. Jungfruturen blir väl som vanligt på långfredagen och den stora MC-kortegen med start i Kristinehamn. Bara tanken på doften av bensinångor, skinnkläder och varm korv gör att pulsen stiger.
Vad mer som höjer puls och livskvalitén med ett par extra snäpp i dessa vårens tider är naturligtvis hemmapremiären på Stora Valla. Få saker får min själ att sjunga, men detta är definitivt ett sådant fall.
Tänker nu ta en paus som krönikör. Jag vill passa på att tacka för alla mejl och telefonsamtal samt alla spontana kontakter ute i verkligheten. Som krönikör sticker man ibland ut hakan och då är det spännande att se vilka reaktioner man får. Jag är överväldigad över alla de positiva reaktioner jag fått och att så många tydligen läser min spalt. Kanske hörs vi av i höst igen. Till dess, ta nu vara på den vackra svenska våren och sommaren. Efter en lång och kall vinter har vi nu några månader framför oss som vi verkligen har förtjänat.
Ta hand om dina vänner och lev väl!
BJÖRN REIMERS
Apr 04
Livet Kommentering avstängd
Publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-03-31
En lokal debatt har blossat upp vad gäller Stora Valla och
dess upprustning. Jag kan förstå att det kan uppstå känslor i en sådan fråga.
Alla är ju, trots allt, inte intresserade av fotboll, hur otroligt det än nu
låter.
Varför ska då kommunen satsa 25 miljoner på renovering av Stora Valla, en
uppvärmd huvudarena samt en konstgräsplan? Frågan är berättigad. I en kommun
som Degerfors finns det många hål att stoppa i. Men, handen på hjärtat, vad
vore egentligen Degerfors kommun utan sitt Degerfors IF? Finns det
jämförelsevis någon enskild kommun som dragit så mycket PR-nytta av en
idrottsförening som just Degerfors, några kanske men inte många.
När min dotter Johanna, som jobbar på SportExpressen, mitt under pågående
fotbolls-VM, i ett presscentra i Sydafrika, lite blygt berättade att hennes
hjärtelag var Degerfors IF, en liten klubb i svenska andraligan, sken journalister
från både Italien och England samt även Brasilien upp. Alla kände de till
Degerfors IF. Tord Grip och andra har berättat liknande historier.
Jag själv pratar med kunder varje dag via telefonen och när de får höra att vi
har vårt kontor i Degerfors så är samtalsämnet givet, det är inte stål, det är
heller inte musik, det är fotboll och Degerfors IF. Intresset är gigantiskt.
En insändarskribent skrev häromdagen i denna tidning att om inte DIF själva kan
bära upprustningskostnaderna utifrån Svenska Fotbollförbundets krav så får de
spela i den division de då hör hemma. Det är enkelt att säga, utan att därmed behöva
ta ansvar för de långsiktiga konsekvenserna.
MEN! Och det är ett kraftfullt men, om kommunen inte på bästa sätt utnyttjar
denna PR så är den ju fullkomligt värdelös. För att folk ska stanna kvar eller flytta
in i kommunen krävs det mer än bara ett fotbollslag i Superettan med uppvärmd
konstgräsplan. Då krävs ett optimalt
näringslivsklimat, att barnen får den bästa omsorgen och den bästa skolan. Förutom
ett jobb att gå till måste det finnas fritidsmöjligheter som tilltalar fler än
de idrottsintresserade. Natur och kultur i olika former, för både barn, vuxna
och äldre. Bra pendlingsmöjligheter till jobb och skolor. Kommunen måste helt
enkelt kunna erbjuda det där lilla extra. Skapa guldkant för alla. Här krävs
kreativitet, samarbetsanda och inte minst mod att våga.
Att satsa 25 miljoner på Stora Valla kan vara välinvesterade pengar. Men som
sagt, till det krävs kreativ beslutsamhet och ett gigantiskt jävlaranamma, inte
bara i ledningen utan bland alla innevånare.
Degerfors IF är kommunens stora ansikte utåt – låt oss ta vara på den
kraft som skapas runt detta faktum. Tillsammans kan vi göra något bra av detta.
Inte bara gnälla och tjura på insändarsidor – det är inte särskilt kreativt.
BJÖRN REIMERS
Mar 17
Livet Kommentering avstängd
Krönika publicerad i KK 2011-03-17
I förra veckan klev fotbollsspelaren Anton Hysén ur den så kallade garderoben och kom ut som öppet homosexuell. Modigt och beundransvärt! Att detta faktum sedan spred sig som en löpeld i media kan man behöva fundera en stund över. Vad säger det egentligen om vårt frigjorda samhälle? Som sagt, ge det någon minut.
Att killen i fråga heter Hysén i efternamn och har den levande legenden Glenn Hysén som far, kan det påverka helheten av historien? Sannolikt. Av någon anledning har vår nationalsymbol i tufft försvarsspel fått klä skott för det man brukar kalla jargong och som, enligt många, tar sig speciella uttryck om den utgår från ett omklädningsrum innehållande fotbollskillar. Glenn Hysén har också försvarat denna jargong som oskyldig och inte så ont menad. Att man skojar om och driver med bögar, flator, judar, negrer, tjocka, smala, fula och snygga hör liksom till den atmosfär som skapas i ett killgäng som successivt ska sammansvetsas till en enhet. Det gäller bara att gilla läget, då är man en i gänget. Man bör definitivt inte sticka ut om man inte har ett mycket starkt psyke som kan filtrera undan bombmattor av ”oskyldiga” trakasserier. Fråga örebrokillen Martin Bengtsson.
Jag vill påstå att det är just denna jargong, det lokala uttrycket är ”påställa”, som är anledningen till att ingen av Anton Hyséns likasinnade hittills vågat sig utanför garderobsdörren. Det är förbaskat olyckligt. Vi lever idag i ett väldigt öppet samhälle, åtminstone på pappret. De allra flesta av oss accepterar det som tidigare klassats som onormalt, exempelvis homosexualitet. Men, i slutna kretsar står fortfarande alla våra fördomar som spön i backen. Det enda sättet många förmår hantera dem är genom denna jargong, detta ”påställa”. Problemet är att den drabbade plötsligt inte passar in, eller vågar bejaka det som i gänget anses som udda. Därför tiger man om sina olikheter. Vågar inte klä sig som man vill eller yppa sina djupaste tankar, då är det lätt att bli nästa ”offer”. Det är ingen större skillnad på detta jämfört med skolmobbing och där är det definitivt inte accepterat. Jag har sett exempel på nära håll, och jag vet de som slutat med sin idrott, just på grund av denna berömda omklädningsrumsjargong.
Att Anton Hysén gläntat på dörren är, som sagt, beundransvärt och modigt. Det är lika modigt av farsan Glenn att stödja sin son. Han gör det också med stolthet och tack vare sitt ”kändisskap” har han lättare få acceptans.
Tyvärr är det många som underblåser individers snedvridna intellekt bara genom att hänga på i omklädningsrumsjargongen, i arbetsplatsernas fikarum, i skolkorridorer samt hemma vid köksborden. Istället för att klart ta avstånd från dessa ”oskyldiga” trakasserier och våga stå för en egen mening. Det skulle få fler unika blommor att slå ut och berika den ibland så inneslutna vardag vi av ren slentrian godtar.
BJÖRN REIMERS
Mar 04
Livet Kommentering avstängd
Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-03-03
Nu faller de, en efter en och folket segrar. Jag menar naturligtvis diktaturerna i mellanöstern och Nordafrika. En sten sattes i rullning i Tunisien och den stenen rullar än. När folket till slut tröttnat på förtryck och orättvisor så protesterar folket, till slut. Och folket segrar alltid, till slut. Tyvärr för det med sig blodsspillan och ond bråd död, men trots kolossala övermakter emot så segrar folket, det finns många sådana exempel. Den franska och den ryska revolutionen är några historiskt välkända och hela östblockets fall om vi ska nämna något i mer modern tid. Folkets seger över förtryck, något man kan bli varm i hjärtat av. Speciellt när man får ta del av den glädje det för med sig hos de som, med stor risk för sina liv, kämpar.
För oss här hemma är demokrati en självklarhet. Det är så otroligt självklart att vi nästan tappat bort dess värde. De flesta av oss går till valurnorna vart fjärde år, men ganska många avstår denna rättighet som också är en skyldighet. Vi har blivit alltför flata i vår inställning till makt. Vi låter de folkvalda styra. Blir vi missnöjda över några beslut eller över svikna (val)löften, vilket är mer regel än undantag, skriver vi på sin höjd en insändare eller så gnäller vi lite i fikahörnet på jobbet. Vårt välfärdssamhälle håller på att sakta rustas ner, rivas sten för sten, men vi ser bara på hur det sker utan att nämnvärt protestera. Men det går att förändra saker om man bara vill. Se bara i Degerfors, där man via valsedeln och via högljudda protester fick Socialdemokraterna på fall när de självsvåldigt tog beslut, helt emot folkviljan. Men det finns mycket i övrigt att önska och jag kan inte påstå att jag själv är någon förebild när det gäller att ”gå ut på gatorna” eller påkalla civil olydnad.
Jag hörde en intressant passus i en intervju med författaren Bodil Malmsten som bott i Frankrike under att antal år. Hon flydde Sverige, mycket på grund av den sociala nedrustningen och bosatte sig i norra Frankrike. Det hon sa var: ”i Frankrike har man kvar posten, enbart av den anledningen att folket vill ha den kvar”. I Frankrike eller andra medelhavsländer accepterar man inte galna beslut, vare sig central eller lokalt. Då går man ut på gatorna och talar om för sina folkvalda att nu är ni ute och cyklar.
Demokrati är en färskvara som måste underhållas och ständigt prövas. Det räcker inte med att lägga sin röst vart fjärde år. Man måste också vara beredd på att följa upp maktens löften och se att de infrias. Att protestera är inte enbart för de som hamnat i opposition. Nej, vi måste, i varje fråga, våga höja våra röster och påkalla uppmärksamhet när galenskaper och orättvisor håller på att slå rot.
I Sverige ville vi tydligen inte ha postservicen kvar, för då hade vi väl haft det, eller hur?
BJÖRN REIMERS
Feb 17
Allmänt Kommentering avstängd
Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-02-17
Brukar ni kolla på Klass 9A på SVT? Ni vet, de där superpedagogerna Gunilla Hammar Säfström, Stavros Louca och Thomas Holmqvist som tar sig an ett gäng niondeklassare som hamnat efter och som skall rätas upp. Är ni förvånade över vad ni ser? Att det är stökigt och störigt? Då kan jag avslöja att det är mycket värre än så, mycket värre! Konsekvenserna som det för med sig är dags att ta på fullt allvar. Jag vet att väldigt många lärare, precis just nu, läser varenda platsannons de kommer över. Jag vet att flera duktiga lärare på en skola där jag har lite insyn, är i full fart med att försöka hitta ny försörjning. De har, efter bara några år som lärare tröttnat, de orkar helt enkelt inte längre. Men det är inte läraryrket som sådant de tröttnat på, inte heller barnen. Det är den miljö de arbetar i som till slut bara blir för mycket. En lärare jag pratat med berättar att om han inte planerar sin fritid och ser till att han har inbokad tid med vänner på helgerna så jobbar han bara. ”Jag skulle kunna jobba 24 timmar om dygnet” är hans budskap. Det är skrivningar och annat som ska rättas och kontrolleras, möten med föräldrar som ska planeras och omplaneras, det är olika omdömen som ska nedskrivas, bara för att ta några saker. ”Jag har inte tid med mina egna barn och där går gränsen för vad jag pallar med”.
Eftersom skolan inte har tillräckligt med resurser får de som finns jobba dubbelt. Många barn behöver specialpedagogik, men få får den hjälp de behöver. Lärarna ska också hinna med att vara rastvakter och bespisningsvakter när de inte har lektion. Då arbetsgivaren tagit bort det som kallas pedagogiska måltider, vilket innebär att lärarna äter tillsammans med barnen innebär konkret att de inte hinner äta alls. Tiden de har går åt att vakta och ta hand om.
Vad händer då om ett flertal duktiga lärare slutar, för det är den krassa verkligheten. Ja, som jag ser det är det likställt med katastrof, ett ord som jag normalt är försiktig med, men i det här fallet är det fullt befogat. Om inte skolan får mer resurser, kan kunna anställa fler lärare och vuxna i skolan kommer det till slut att banga ur fullständigt. I många fall är det redan ett faktum, eller åtminstone på god väg.
Fler och fler går ut skolan utan att ha godkänt. Rapporter om mobbing ökar. Väldigt många barn ringer till Bris, Barnens Rätt i Samhället. En artikel i gårdagens Expressen berättar om att över 300 barn om dagen ringer deras jourtelefon. Det är de här barnen som ska ta hand om vår framtid. De här barnen som svikits av både samhälle, skola, kamrater och i flera fall även av sina föräldrar. De vuxna har inte tid. Hur ser dessa barns tilltro till framtiden och vårt samhälle ut. Jo, jag vet att många tycker de har ett eget ansvar, att det bara är att ta sig i kragen och skärpa sig. Visst har de ansvar, men hur många svek klarar man av innan man ger upp?
BJÖRN REIMERS
Feb 02
Vargar Kommentering avstängd
Lotta pussar varg
Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-02-03
Ska då äntligen Sverige få en rovdjurs- och vargpolitik värt namnet? Nja, jag är fortfarande väldigt tveksam, detta trots att Sverige nu riskerar att dras inför EU-domstolen för sitt sätt att ta hand om den skyddade vargen. Det som får mig att tveka är dessa urblekta politiker, främst Andreas Carlgren och Erland Eskilsson. Två av många hycklare djup i knät på den mäktiga jägarlobbyn. Det finns, som jag ser det, inga som helst styrkta skäl att bedriva vargjakt i vårt land, förutom då att stilla dessa jägares blodtörst och odla varghatet. Något dessa båda herrar gjort allt i deras makt för att tillfredsställa. Samma dag som EU:s miljökommissionär Janez Potocnik beslutat att gå vidare i sina hot om EU-domstol så kallar Andreas Carlgren till presskonferens och presenterar där den nya ”vargpolitiken”. Tajming så det förslår. Lika vältajmat som att låta samma miljökommissionärs brev bli liggande så pass länge utan att diarieföras så att jaktbeslutet kunde klubbas utan att man behövde ta hänsyn till EU-kommissionens krav på förtydliganden av beslutet.
Mitt i denna soppa kom ytterligare ett par bevis på att det inte finns någon vargpolitik vart namnet. Trots att Andreas Carlgren poängterat vikten av nytt blod in i vår vargstam på grund av den svåra inaveln kom hela detta resonemang plötsligt på skam. En av de invandrade finsk/ryska vargarna, en av de mest värdefulla av alla våra vargar sköts från en helikopter efter att Länsstyrelsen beviljat skyddsjakt!? Naturvårdsverket ville försöka flytta vargen från renbetesområdet, men eftersom det inte finns några riktlinjer för ett sådant förfarande, beviljades alltså skyddsjakt. Ytterligare ett exempel på obefintlig politik.
Nästa bevis på avsaknaden av vargpolitik är utplacering av vargvalpar från djurparker som Carlgren stolt kunde gå ut med på sin presskonferens. Mats Amundin som är ansvarig för vargpopulationen på våra djurparker säger: ”Han (Carlgren) har glömt att fråga oss. Vi vill ha det här mycket bättre förberett. Att sätta ut vargvalpar är ingen enkel, okomplicerad sak som man gör i en handvändning”. Man har således tagit ett beslut helt utan underlag, helt utan att närmare ta fram fakta på hur detta skulle gå till och vad som sker i förlängningen. Vargpolitik, jo, tjenare.
Stoppa jakten, ge enbart tillstånd till skyddsjakt på ”problemdjur”. Använd speciellt utvalda och kunniga jägare, inga satans skogs-Rambos som ränner runt och skjuter på allt som rör sig. Öppna upp och bevaka vägen från Finland och Ryssland via renbeteslandet ner till våra nuvarande vargdistrikt och låt vargen också etablera sig i norra Sverige. Ersätt renägarna fullt ut för de skador som de drabbas av och sätt dit tjuvjägarna med kraft. Det är den enda politik som kan rädda vår vargstam på lite sikt. Ska det vara så förbaskat svårt att förstå!
BJÖRN REIMERS
Dec 23
Livet Kommentering avstängd
Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2010-12-23
Da´n före doppareda´n. Har du hunnit jula klart ännu? Är skinkan griljerad? Klapparna inslagna? Granen klädd? Strumpan upphängd? Gardinerna bytta? Julkorten postade? För det är ju en del att tänka på i dessa dagar, och det är därmed lätt att hamna på en stressnivå som mera stjälper än hjälper. Men måste man verkligen flänga runt och fixa med allt detta för att det ska vara möjligt att fira jul? Visst skulle det räcka att bara träffas, umgås med ”de sina” och ha mysigt? Vi är ju trots allt några som skulle kunna ha den möjligheten. Men tyvärr blir julen inte så för alla.
Första gången ordet jul finns nedtecknat i skrift är från 900-talet. Det var norske kungen Harald Hårfagres hovskald som skriver att kungen önskar ”dricka jul” ute till havs ”och taga upp Frejs lek”. Att dricka jul förblev länge den vanligaste termen för vårt sätt att fira jul. De första avbilderna av svenskt lantligt julfirande är ungefär 200 år gamla och visar just män som dricker öl. Tyvärr har alldeles för många bevarat denna tradition väl bokstavligt. Julen är en av våra absolut blötaste helger. Systembolagskassorna fullkomligt glöder ikapp med övrig handels grälla neonskyltar och stora klingande kassar bärs hem till våra julbord.
I julhelgen arbetar därför socialjourer, poliser och sjukvårdspersonal för högtryck. Då fylls kvinnohusen med misshandlade kvinnor och barn när en förvirrad man, pojkvän och/eller far tagit ut sin fyllefrustration på sin närmaste omgivning.
I andra familjer finns inte speciellt mycket utrymme för någon jul på grund av sjuka och utförsäkrade föräldrar. Här existerar inga tindrande barnaögon, långa önskelistor eller julbordsfrosseri.
Julen har också andra sidor. Tidningen Expressen har i veckan kopplat på en psykolog för att läsarna ska kunna få hjälp med sitt julfirande under rubriken ”Så håller ni sams i jul”. Vad är det då som gör att vi sätter våra relationer på spel under en tid som vi kallar för familjehögtid. Har det att göra med att ordet ”familj” fått en annan betydelse än det varit traditionellt. Ni som sett ”Tomten är far till alla barnen” förstår vad jag menar. I många familjer är detta kompromissernas och flackandets högtid. Alla måste få ett besök och vem ska få rå om oss på själva julafton? Påfrestande för alla parter. Julen blir något slags kvitto på att relationerna verkligen fungerar när nu allt ställs på sin spets.
I dagens höga tempo är vi beroende av stunder av stillhet. Det gäller inte minst våra barn. Julen ska ju vara deras högtid. Så lova mig att ta vara på varandra en helg som denna. Vi behöver våra närmsta och vi behöver våra vänner. Utan dem, intet. Släng en tanke på de som måste fira i ensamhet och de som inte får uppleva någon frid. SMHI har lovat en vit jul, kan du lova detsamma? För barnens skull?
RSS