Glömde vi barnen?

Jag har väldigt svårt att förstå den enorma reaktionen från högern när det gäller den “familjevecka” som regeringen presenterade i höstbudgeten. Varför ska det inte vara självklart för alla föräldrar att kunna följa med på klassmöte i skolan eller ett läkarbesök tillsammans med sina barn. Inte alla kan ta ledigt bara “så där”. Det är en reform som skapar trygghet även för barnen. Det är ett urfånigt argument att det tar pengar från exempelvis lag & ordningsfrågor. Man kan ju faktiskt göra fler saker samtidigt. 

Jag tycker vi har glömt barnen i det politiska spelet. Det har under lång, lång tid skett mängder med nedskärningar i förskola och skola. Barngrupperna blir bara större, lärarna går på knäna och kan inte göra sitt jobb fullt ut. I skolan har man, fram och tillbaka, pillat med betygssystem, tjatat om tuffare krav på kunskapsinlärning utan att ge lärarna en vettig miljö att jobba i eller gett dem förutsättningar att hjälpa ALLA barn. Jag har god insyn i skolan via både lärare och annan skolpersonal för att ha på fötterna kring den frågan.

Också i “arbetslinjen” är det barnen som torskar. Jag inser att alla bör jobba och försörja sig, men att små barn behöver vara på förskolan 10-12 timmar om dagen för att sedan komma hem till slutkörda föräldrar är en baksida som få snackar om. Jag har inget svar på vad som är meningen med livet, men jag är hyggligt säker på att det inte var meningen att samhällets företrädare skulle ha mer tid med våra barn än vi själva. 

2020 blev barnkonventionen lag i Sverige. Ändå har vi upplevt fall som “Lilla hjärtat” och flera liknande. Vi ser nu hur man vill utlämna en stackars treåring, född i Sverige, till Gambia. Trots att han har fått sin trygghet säkrad här och inte har någon som kommer att ta hand om honom efter utvisningen. Barnkonventionen ger en falsk trygghet. Jag har också haft insyn i ett flertal barnärenden där sociala myndigheter fullständigt struntat i detta med “barnens bästa”.

Dagligen läser vi i olika media om psykisk ohälsa bland barn. Uppgivna tonåringar som skär sig eller till om med tar sina liv. Föräldrar som skriker på hjälp och där den vård som finns har årslånga köer. Vi ser barn ute i förorterna som i tioårsåldern rekryteras av kriminella gäng bara för att vi struntat i att ens försöka klara av att integrera dem och deras föräldrar. Misslyckanden som nu skapat dödsskjutningar, knark och allmänt våld. Den politiska lösning är mer poliser och hårdare tag medan poliserna själva ser förebyggande insatser som det allra viktigaste. Samverkan med skola och sociala myndigheter. Att ge dessa barn en annan framtid är att sälja knark. Fler barnfamiljer än någonsin vräks vilket ju inte direkt ökar på deras trygghet. Det måste finnas andra lösningar.

Nej, jag tycker vi i mångt och mycket har glömt våra barn. De är helt enkelt inte lönsamma i ett samhälle som har ekonomisk tillväxt som huvudsakliga styrmedel. Vi behöver återupprätta barnens status i samhället. Vi behöver mindre barngrupper i förskola och skola. Vi behöver se ALLA barn, även de som finns lite utanför fyrkanten. Kanske skulle vi också införa sextimmarsdagar för alla småbarnsföräldrar. Det måste få kosta pengar. Vi skjuter bara problemen framför oss i stället för att göra allt för att ALLA våra barn får en så bra uppväxt som möjligt. Det är ju ändå de som snart ska ta över.

29 september – en tidig julafton

Man ska inte ropa hej…

och så vidare, men visst fick vi en känsla av hopp och ny livsluft när budskapet om att steg 4 i nedtrappningen av samhällets restriktioner i förra veckan torgfördes, vilket innebär att i stort sett samtliga restriktioner avskaffas den 29 september. Det betyder att publiken kan återvända till idrottsarenor, kulturevenemang och andra publika platser. Det innebär att vi kan svinga en bägare eller ta en fika ute tillsammans igen. Att vi helt enkelt kan återgå till det vi för drygt ett och ett halvt år sedan såg som det normala. Men är då faran över? Nja, sannolikt inte. Vi kommer att ha Covid-19 omkring oss länge, kanske för all framtid. Som alltid när det gäller den här typen av virusinfektioner så är det endast de antikroppar vi får av att ha smittats någon gång, att vi är vaccinerade eller en kombination av båda som till slut ger oss immunitet. På det sättet har vi över tid, mer eller mindre, utrotat smittkoppor, kikhosta, stelkramp, polio, röda hund, mässlingen, påssjuka och liknande sjukdomar. Flera av dem mycket allvarliga.

Vaccinering är alltså A och O och det gäller givetvis även Covid-19. Att många nu väljer att inte vaccinera sig ställer givetvis till en del problem kring bekämpningen av pandemin. Jag förordar definitivt frivillighet, men jag har väldigt svårt, rent intellektuellt, att förstå dem som avstår om det nu inte beror på rent medicinska skäl. Särskilt när den nu visar sig att omkring 80 procent av de som nu får intensivvård är ovaccinerade, samtidigt som smittan ökar igen.

Nåja, nu verkar ändå dörren vara på glänt till saker som tidigare varit så självklara. Nu kan Stora Valla och Nobelhallen återigen fyllas av hängivna supportrar. Nu kan vi gå på konserter och andra kulturevenemang någorlunda säkert. Åtminstone vi som är vaccinerade eller fått antikroppar via att ha varit smittade. Kanske hade det varit ännu säkrare om vi också, till att börja med, krävt ett vaccinationspass vid större folksamlingar. Lite kluven i den frågan.

Många har smygstartat med en begränsad publik vilket varit en lycka för alla idrottare och kulturarbetare av olika slag. Nu utgår jag ifrån att de olika arenorna återigen fylls till brädden då det måste finnas ett enormt uppdämt behov av levande idrott, musik och teater. Personligen ser jag fram emot olika musik- och andra kulturevenemang, både på hemmaplan och på annan ort. Tyvärr blir det inga recensioner från min penna i vår tidning framöver då man kommit fram till att du som tidningsprenumerant inte längre vill läsa den typen av texter. Lite vemodigt tycker jag då jag gillar den typen av jobb lite extra. Jag hoppas att du ändå fortsätter att besöka alla de olika evenemangen som vår närmiljö erbjuder. Att kultur av olika slag är viktig, det har vi fått lära oss att förstå den hårda vägen då mycket varit nedstängt under ett drygt år och saknaden varit stor.

Särskilt hoppas jag nu att Stora Valla också fylls till sista plats när nu restriktionerna skrotas. Laget har hamnat i en mental härdsmälta och behöver nu allt stöd det går att uppbringa. Gnäll skapar ingen framgång, det bara späder på oron i truppen. Vi måste nu visa att vi inte är några framgångssupportrar utan ger laget fullt stöd, oavsett var vi ligger i tabellen. “Tro på det” var devisen vi tog oss upp till allsvenskan med. Med den ska vi också hänga kvar. Inget annat är att tänka på.

S efter Löfvén

Så lade då Löfvén partiledarkepsen på hyllan till slut.
Äntligen är det många som tycker. I ett inlägg i mitt flöde på sociala medier menade författaren att det var på tiden och att “Löfvén nu lämnar ett land i kaos”. Med tanke på vad som just nu sker i Afghanistan så vet jag inte om jag håller med om detta med kaos. Det är svårt med nyanseringen ibland.

Jag har alltid varit lite kluven till Stefan Löfvén. På ett sätt är han socialdemokratin personifierad. Sannolikt den sista partiledaren och statsministern som en gång stått på ett verkstadsgolv och som käkat matlåda med grabbarna i blå overall och smuts under naglarna. Många hävdar att Socialdemokraterna är ett maktparti som är vana att regera och visst, de har varit vid makten under många år, men jag undrar om det verkligen ska vara till vilket pris som helst. Det var en gång Olof Palme som fick mig intresserad av politik. Det var i huvudsak två frågor som då lyste starkt och som fick mig engagerad, apartheidmotståndet i Sydafrika och Vietnamkriget. Det var den uttalade solidariteten med andra som hade det tufft som fick mig att lyssna på Palme. Det var också den uttalade kampen mot klassamhället och allas lika värde. Det fanns en ideologisk kompass i socialdemokratin som tyvärr inte längre existerar. Nu är platsen vid maktens grytor viktigare. Stefan har säkert haft det tufft med att orientera sig i den samhällsförändring vi upplevt under senare år. Där sociala reformer drunknat i nyliberalism, privatiseringar och marknadskrafternas intåg i samhällsfunktioner som vård, skola och omsorg. En utveckling han säger sig inte hylla, men samtidigt bidragit till att genomföra. Därtill en ökad och mer uttalad främlingsfientlighet.

Nåja, trots detta och trots den tragiska uppgradering av gängkriminalitet, våld och skjutningar som nu dominerar mediabevakningen så vill jag påstå att vi ändå lever i ett av världens bästa och tryggaste länder. Jag inser att de som bor i exempelvis Tensta, Hammarkullen eller Rosengård inte håller med, men i det stora hela så är vårt land tryggt och säkert. Det finns mängder med saker som kan bli bättre och det finns väldigt mycket som har gått åt fel håll under åren som våra politiker mest tjafsat, släppt sina ideologier och vänt kappan efter de vindar som blåser för dagen. Det har inte gynnat samhällsutvecklingen alls. Det stundar ett väldigt viktigt och spännande val om ganska precis ett år. Då får vi veta om de högervindar som blåser allt starkare ska få tillräckligt med fotfäste för att ta makten. Även om det nu börjar skava lite i KD där fler och fler, internt, är kritiska till partiets högersväng. Likaså hos Liberalerna där fler och fler väljer att lämna partiet efter deras flört högerut. Kanske är det till slut bara Moderater och SD som blir kvar i den tänkta högervingen.

Snart får vi veta om Löfvéns efterträdare kan matcha högerkrafterna och blåsa liv i den kantrande socialdemokratin eller om det blir en ledare som cementerar S som det mittenparti Stefan Löfvén velat skapa. Samtidigt växer Vänsterpartiet som är de som nu är vad S en gång var, nämligen ett vänsterparti. De kommer att vara en busig nagel i ögat på sossarna att efter valet, om de blir kvar vid makten, producera vänsterpolitik.

Det kommer bli ett väldigt spännande valår, säkert ett av de smutsigaste någonsin. Bara tanken på att få Åkesson som Justitieminister skapar kalla kårar efter min ryggrad. Det får helt enkelt inte ske.

Covidvaccin, livräddare eller bluff?

Jag har väldigt svårt att förstå mig på vaccinmotståndarna.
Vi har under åren, mer eller mindre, utrotat en mängd olika sjukdomar med hjälp av olika vaccin. Sjukdomar som innan krävt miljontals liv. Varför skulle det nu plötsligt vara så korkat att via en dos i armen skydda sig mot Covid-19 och den pandemi som i mångt och mycket lamslagit stora delar av våra samhällen? Visst, vaccinet har tagits fram i rekordfart och ingen har till fullo kunnat utröna hur omfattande och farliga dess eventuella biverkningar är. Vi utsätter oss för en viss risk när vi sätter nålen i armen, men gör vi inte det om vi också låter bli? Inget är helt riskfritt. Själv åker jag både motorcykel och cyklar i stadstrafik samt käkar på olika hamburgerhak.

Det snackas en del kring hur de som redan drabbats av Covid-19 har ett skydd utifrån de antikroppar de fått genom att de varit sjuka av viruset och därmed skulle kunna skippa att vaccinera sig. Jag har inte hört något enkelt eller entydigt svar på hur det ligger till. Säkert är det individuellt och det är ju fullt frivilligt att låta bli. Det verkar ändå vara solklart konstaterat att om vi alla vaccinerar oss så minimerar vi risken för ökad smittspridning och en ny våg.

Jag har full förståelse för att de som vägrar vaccinera sig också kommer att stöta på vissa problem. Det blir svårt att få jobb inom vård och omsorg, svårt att kunna resa fritt och säkert en del andra begränsningar. De själva kallar det för en stigmatisering, men att valet att inte vaccinera sig för med sig en del konsekvenser lär de få leva med.

Men, vilka är nu dessa demonstrerande vaccinmotståndare som i huvudsak sprider sina teser via sociala medier? En kartläggning som Aftonbladet gjort tillsammans med organisationen Expo säger att det i huvudsak är konspirationsteoretiker, högerextremister och lite oväntat, vårdpersonal, som bland annat under kampanjrubriken “Kavla ner” kablar ut olika argument mot vaccinet. De har tusentals följare som deltar och som beskriver coronapandemin som en bluff, iscensatt av en världskonspiration kallad “den nya världsordningen”. I gruppen finns alltså ett flertal som jobbar inom den svenska vården. Givetvis är inte alla skeptiker militanta aktivister, jag har några i min bekantskapskrets som av olika skäl valt att inte vaccinera sig, men det är tragiskt att konspiratoriska lögner faktiskt kan leda till både svår sjukdom och död.

Oavsett vad och vem man tror på så kommer Covid-19-pandemin att hänga över oss ett bra tag till. Det kommer för alltid att finnas ett före och ett efter. Regeringar, politiker och enskilda människor har agerat olika och kanske vi någon gång i framtiden får ett hum om vad som var rätt och vad som var mindre bra. Vi kan bara hoppas på att man lärt sig något och att beredskapen nästa gång det händer är bättre än vad den var nu. För är det något vi kan vara säkra på så är det att detta inte var sista gången vi får en pandemi över oss.

Nåja, var och en är salig på sin tro. Valet är fritt. Personligen är jag hyggligt övertygad om att det var rätt att gå och vaccinera sig, vilket jag också gjort. Möjligen har några drabbats av allvarligare biverkningar, men jag är ganska säker på att väldigt många fler hade blivit svårt sjuka eller till och med dött om de inte i tid fått sina sprutor. Att vi nu ser ett ljus i tunneln beror i högsta grad på att merparten av befolkningen är vaccinerade.

Journalistens uppdrag

Läste du i vår tidning om Rolf Damin i Karlskoga och hans förstörda infart för någon vecka sedan? Rolf har stridit i åratal med kommunen om att de skulle fixa till hans problem då han bedömde att det var deras fel att det hela uppstått. Till slut vände han sig till tidningen och vips var kommunen på plats och fixade till hans problem. Bara sådär.

Journalistiken och enskilda journalister har en hel del makt när det kommer till liknande situationer. Exemplen är många där orättfärdiga utvisningsbeslut ändrats när frågan tagits upp i media eller när någon inte fått den omsorg de har rätt till. Där envisa journalister bevisat att maktens företrädare allt som ofta har gjort grova missar. Fel eller misstag de oftast har väldigt svårt att erkänna eller ens ta till sig. Prestigen väger tungt.

Vore det inte för en grävande och mycket envis Hannes Rådström skulle Sture Bergwall (Thomas Quick) fortfarande vara inlåst på mentalsjukhus. Då skulle också Kaj Linna fortfarande sitta inspärrad, felaktigt dömd för ett mord han inte begått. Detta om inte DN-journalisten Stefan Lisinski lagt ner åratal av arbete för att till slut kunna bevisa att rättsapparaten varit fel ute och därmed utan grund låst in Linna under hela 13 år. Kanske två av vårt lands värsta rättsskandaler någonsin som ingen skulle brytt sig om, om inte det funnits nyfikna och uthålliga journalister med stort rättspatos.

Som journalist, skribent, krönikör, publicist eller vad vi än kallar oss ska vi ständigt vara en nagel i ögat på all form av makt där den lilla människan drabbas. Vi ska granska maktens utövare och snabbast möjligt ifrågasätta, tvivla och berätta. Det är viktigare än någonsin nu när medialandskapet så drastiskt förändrats, inte minst via sociala medier. Det är viktigt att vi värnar vår yttrandefrihet, men det är lika viktigt att värna sanningen. Att fritt få uttrycka sig medför också ett ansvar, både för enskilda och för medias representanter. På senare tid har de digitala plattformarna Google, Facebook och Youtube börjat hårdgranska vad som sägs och skrivs. Det kan man ha olika synpunkter på. Vissa menar att yttrandefriheten ska vara total. Man ska kunna säga vad som helst. Andra menar att hot, hat, kränkningar och hets samt uppenbara lögner ska förbjudas. Visst, det ska vara högt i tak, men jag är av den uppfattningen att dessa plattformar också formar sina egna regler. Därför har de kunnat stänga av självaste Donald Trump och på hemmaplan har Youtube fimpat nyhetssajten Exakt24 som står “svärjevännerna” nära och där också SD:s partiföreträdare protesterat. Källkritik har blivit allt viktigare, nu när alla har tillgång till att offentligt uttrycka sig. Rena lögner har blivit till “alternativa sanningar”. Digitaliseringen har skapat “klickjournalistik” där snabbhet ofta har blivit viktigare än korrekthet. Jag hoppas ändå att det ska finnas utrymme för den så viktiga grävjournalistiken även i framtiden. Den är viktigare än någonsin. Så länge vi har det fria ordet så är det journalistiken som någorlunda håller makten på mattan.

På senare tid har public service varit ifrågasatt, framförallt kommer det angrepp från högerflanken inom svensk politik. Exakt vad de vill förändra har väl inte riktigt framgått, men börjar politiken väl lägga sig i så riskerar vi att hamna i samma sits som Polen eller Ungern, där media istället för att granska makten blir en propagandaapparat för densamma. Men, sådant kan väl inte hända här i Sverige, eller……

Du och jag – tillsammans

Ofta ser man annars i tidningsinsändare och på sociala medier mest klagomål på olika företeelser i vår närmiljö. Det kan vara enkla saker som att man inte plockar upp skräp eller hundbajs efter sig till att man saknar olika typer av aktiviteter. Något som uppropsförfattaren konstaterade. Det gnälls en hel del, få är de egna initiativen till att få något gjort. Det är alltid någon annan som ska fixa för att sedan själv komma till dukat bord. Men visst finns det goda exempel på annat i vår närhet. I Svartå har man sedan länge haft samverkansgrupp kring olika projekt, ibland med helt egna krafter, ibland med hjälp av kommunen. Det finns också de som pratar om “Åtorpsandan”.

Ett lokalt väldigt lyckat projekt är filmklubben i Degerfors. Ett lysande exempel på hur man kan få igång fungerande verksamhet när man gör något tillsammans. Jag är helt övertygad om att kan man bara skapa den där vi-känslan så försvinner väldigt mycket av vardagsgnället. Man kan göra mycket med små resurser, men det behövs alltid några eldsjälar som går från idé till handling för att det ska lyckas. Alla som minns vår egen Börje Ågren vet precis vad jag menar. För några år sedan gjordes ett försök med “Gilla Degerfors”. Ett initiativ där många var involverade kring olika frågor för att göra vår kommun mer attraktiv för oss som bor här. Tyvärr rann det ut i sanden, kanske just av avsaknaden av en ny Börje Ågren.

I fjällbyn Ammarnäs, i Västerbotten, nära norska gränsen är ett av få eller till och med kanske det enda samhälle där inte någon fastboende smittats av coronaviruset. I hela landet har 1 miljon människor drabbats, nästan 15 000 har dött. I Ammarnäs är båda dessa siffror noll. Hur är det möjligt? Frågar du Ammarnäsborna så är svaret sammanhållning och vi-känsla. Den goda sammanhållningen är A och O säger en bybo. Konflikter sår agg, i Ammarnäs tar man ansvar, inte bara för sig själv utan också för alla andra. Man pratar om en historisk solidaritet som genom åren skapat denna plats. På så sätt har man bland annat klarat av coronaviruset. Säkert har de mycket att lära ut till oss andra.

Men för att kunna skapa denna vi-känsla så behövs också goda förebilder. I Degerfors har det på senare år varit lite si och så med den varan. Har man en politisk ledning som inte kan samsas och som vägrar se helheten skymd av både prestige och sin egen agenda så förstår jag att det inte direkt förbättrar sammanhållningen ute bland medborgarna.

Jag tror det finns förutsättningar för gemenskap och positiva initiativ i alla samhällen. Tyvärr är det enkelt att skylla på andra, förvänta sig att få saker och ting serverade utan att behöva anstränga sig. Samtidigt tror jag att de flesta av oss känner tillfredsställelse när vi lyckas med något vi skapat tillsammans. Vi är ju i grunden flockdjur där gemenskap är själva livselixiret. Ofta startar det i det lilla. “Vad kan jag göra” är en bra start. Vi vet ju, trots allt, att vi mår bättre av att ge än att få.

Kanske behöver vi en ny Börje Ågren, men tills denne trollkarl dyker upp får vi alla försöka skärpa oss lite och bidra med det vi kan och inte förlita oss på andra. Till att börja med sluta att sprida skit på sociala medier och istället, innan jag trycker på sändarknappen, fundera en stund över om mitt inlägg kommer att skapa någon positiv förändring eller om det bara sår split och ger ytterligare bränsle till gänget på gnällbänken.

EM-sommar

Nej, jag tänker inte ta upp varken turbulensen i Degerforspolitiken eller den på riksnivå. Det enda man väl kan konstatera är att politik inte alls är så tråkig som många säger. Det “rockar fett” på alla nivåer.

Tur att vi mitt i dessa soppor har fotbolls-EM. Jag var ganska likgiltig några veckor innan. Jag tror det har haft att göra med pandemin och alla publikfria matcher som känts lite väl avslagna. Men när väl allt drog igång vaknade fotbollssjälen i mitt bröst. Nu har jag sett en hel del och kunnat njuta av flera fantastiska matcher. Det är skönt att ibland kika på fotbollsmatcher där man är helt neutral. Upplevelsen blir en annan. Givetvis blir det ett annorlunda engagemang när Sverige eller för den del England spelar. England har alltid varit nummer två för mig efter Sverige. Det av flera skäl, kanske mest för att man är uppväxt med Tipsextra, men också britternas fantastiska inställning till spelet. Få är de engelsmän som ligger och ylar på plan efter en smäll. Det hedrar dem. Även Italien har en given plats i mitt hjärta. Det av helt andra skäl som mer stavas passion från ett helt folk. 

Fotboll är magi. Få andra skådespel kan tävla mot en bra fotbollsmatch. Hjärnornas kamp mellan coacherna, lagens kamp på planen och publikens kamp på läktarna. Svårslaget!  

Inramningen till ett fotbollsmästerskap skapar alltid rubriker. Under nuvarande EM gäller det tävlingen mellan SVT och TV4. En smaksak vem som leder den kampen, men personligen håller jag på SVT:s gäng. Frågan är väl hur många experter det går på en sändning och man blir imponerad över hur man kan få med så många vinklar, analyser, synpunkter och tyckanden under alla dessa timmars försnack.

Om jag för en stund sätter mig på gnällbänken och tar på mig kritikerhatten så blir det för mig lite för mycket. Först en timmes studioanalyser. Därefter en kommentator som tror han kommenterar för radio och en expert som efter varje situation på planen ska hålla en tre minuters lång analys av vad som nyss hände och varför. Sedan får vi alltihopa återupprepat i halvtid och efter matchen, tillbaka hos studioexperterna. Gärna med lite grafik som ska visualisera expertens subjektiva funderingar. Som om jag måste återuppleva varje detalj för att förstå vad jag nyss sett. Kan det vara så att instruktionerna till Hasse Backe (han är överlägset värst i att leverera oväsentligt pladder) och övriga bisittare går ut på att alla som tittar på TV är okunniga idioter. 

Studiosnacket kan dock ibland vara intressant. Här kan ibland givande samtal lyfta helheten. Jag har svårt för Nannskog men gillar Therese Strömberg och tycker Ola Toivonen klarat sig utmärkt. Det säger jag inte bara för han är från Degerfors. Han tillför en dimension som de andra inte har. Han har spelat med nästa alla spelarna i det svenska landslaget under Janne Andersson och kan ta med oss in i omklädningsrummet eller träningsanläggningen och återge de känslor som utspelas, inför, under och efter match.   

Som svenskar får vi hittills vara nöjda. Gruppseger före bland andra Spanien är imponerande. Fortsättning följer. På Stora Valla gör man nu iordning för publikmatcher genom att hyra in sittplatsläktare. Upp till 3 000 platser. Det ser ut som vi kan se fram emot en härlig fotbollshöst, också efter EM. Visst låter det fantastiskt!

Kulturen som samhällskritiker

Har precis läst Kalle Linds biografi över Hasse Alfredson och inser då vad lite som egentligen har hänt på vissa områden de senaste 60 åren.
Redan 1962 skaldade HasseåTage kring invandrings- och flyktingfrågan så här:


Och till utlänningar vi skänker penningar
och gamla klänningar
så dom stannar där dom e´
så att vi får va i fre´

1976 skrev Tage Danielsson texten till “Vad blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord. Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?” En rungande örfil till socialdemokratin som man tyckte ha svikit sina löften. Undrar vad Tage D sagt idag när sossarna lämnat vänsterflanken totalt och nu driver borglig politik. Enbart för att få vara kvar i regeringskorridorerna. 

HasseåTages samhällsengagemang har varit tydligt till vänster. De har under åren producerat och framfört sketcher och sånger kring bostadsbrist och arbetslöshet, integrationsproblem och miljöfrågor. Vem minns inte Tages monolog om “sannolikhet” i kärnkraftsdebatten. Satir inom kulturen har ständigt varit en tumme i ögat på makten. Problemet är att de man riktat sig till har skrattat med, men absolut inte lyssnat och förstått. 

Kulturen har alltid varit en nagel i ögat på makten. Ska vara en nagel i ögat på makten.  Lite av samma mönster finns i de gamla proggtextererna och lite senare i hiphop-miljöerna där problemen i förorten varit ett välkänt tema. Tänker på Nationalteaterns många texter från 70-talets Göteborg, de flesta håller ännu i dag. Det gör också Dogge Doggelitos sylvassa betraktelser av miljön där han växte upp i Stockholms södra förorter. Här finns alla föregångsproblemen till dagens gängkriminalitet och dödsskjutningar. Man brydde sig föga då och betalar nu priset.
Lyssnade lite på partiledardebatten i onsdags och upptäcker återigen att detta med utanförskap och segregation ute i våra förorter är ett nyskapat problem som nuvarande regering misslyckats med att lösa. Nej, så är inte fallet. Samtliga regeringar sedan 60-talet är gemensamt medskyldiga. Tänk att det ska vara så svårt att ta till sig och erkänna.  

Men kultur har ett större uppdrag än att producera samhällssatir. Det förstår vi nu när det mesta av allt varit nedstängt under drygt ett år. Det har drabbat kulturarbetarna hårt, men det har också skapat ett stort tomrum i våra själar. Nu verkar det som det sakta men säkert kan öppna upp. Det var en fantastisk befrielse att få uppleva levande musik igen när Nobelkvintetten tillsammans med Ingrid Landgaard i onsdags äntligen kunde ge en konsert inför sittande publik. Nu kan vi bara hoppas att fortsättning kan följa.   

Förra helgen firade vi vår nationaldag. Många hissade vår vackra blågula fana, käkade gräddtårta och njöt av solen. Kanske sjöng en och annan “du gamla, du fria” tillsammans med vänner. Trevligt, men för mig är det här med nationalism inte så viktigt. Det har inget att göra med SD-politik, nationella högerkrafter eller annat som utmärker någon typ av svensk stolthet. För mig har det alltid varit så. Jag hejar givetvis på Sverige nu när fotbolls-EM hägrar, det är väl en form av nationalism, men längre än så sträcker den sig inte för mig. 

Ska vi har en nationalhymn tycker jag vi ska byta ut den nuvarande mot Kents låt “Sverige”
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Då skulle även jag sjunga med.

Fotbollsfunderingar…..

Imorgon spelas återigen ett derby mot lokalkonkurrenten Örebro SK. Känslorna kokar på båda sidor. Det här är något vi längtat efter ända sedan december när det stod klar att vi var i Allsvenskan igen. Det kommer bli hett, tufft och magiskt.   

Om det inte vore för Degerfors IF i allmänhet och deras avancemang till Allsvenskan i synnerhet som håller glöden het så har jag på senare tid känt en viss likgiltighet inför fotboll och dess utveckling. Faktum är att inte ens stundande EM känns särskilt hett. Jag kan knappt minnas, utan att tjuvkika, vilka som är i Sveriges grupp. Nej, jag tror inte det beror på pandemin. Visst är det tråkigt med fotboll utan publik, men för min del är det mer av det giriga pengasnacket som får mig att avtrubbas. Jag förstår att allt står under utveckling och att det inte var bättre förr, men jag tycker att det gått lite för långt i vissa delar.
Trodde ett tag att pandemin skulle bromsa upp en del, men det verkar vara precis tvärtom.

Visst ser jag en hel del fotboll på TV. Följer framförallt mitt lag, Liverpool. Själva spelet på planen är ju fortfarande magiskt. Den gröna mattans schack är som idrott betraktat, mer eller mindre oslagbar. Det är, som sagt, allt runtomkring som får glöden att falna en del. 

Jag är så gammal att jag ändå tycker att ett klubbmärke besitter något heligt. Något man är stolt över att bära, även om jag förstår att fotboll har blivit ett jobb, nästan som vilket som helst. Du får en anställning, en lön och kravet på dig att prestera. Det ena året i en röd tröja, nästa år i en blå och så vidare. Det finns några underbara undantag, såsom Totti i Roma, Paulo Maldini i Milan och Messi i Barcelona, storstjärnor som varit sina klubbar trogna under många år.  

Under mina år i Stockholm var jag en hel del på Söderstadion. Där hyllades bröderna Ohlsson, Kenta och Billy, Matte Werner, Janne Sjöström, Thom Åhlund med flera som söderns hjältar. En del av klubbens själ, svåra att placeras någon annanstans än i Bajen. 

När jag senare kom till Degerfors var det kring 90 procent egna produkter som började avancemanget mot Allsvenskan den gången. 

Visst, både Hammarby och Degerfors IF har på sedan dess värvat hårt utanför de egna leden, vilket givetvis varit ett måste för att hålla sig kvar i elitfotbollen, men håll med om att i dessa fall så var det lite bättre förr. Klubbmärket hade en större betydelse än plånboken.

När man lyssnar på olika snack inom fotbollen, det dräller ju bland annat av fotbollspoddar, så är en stor del av samtalen värvningar. Studio Allsvenskan med Marcus Birro i spetsen är en av mina favoriter. Där kan det snackas olika förstärkningar och klubbarnas bankkonton i timmar känns det som. Speciellt just nu när vi har ett långt EM-uppehåll. Vad ska ske då, vilka värvningar ska göras, måste genomföras om man inte ska dö eller åtminstone åka ur. Det mesta går ut på hur mycket pengar man är beredd att satsa, spelares ekonomiska värde och storlek på bankkontot. Lite tråkigt.

För att inte tala om det floppade utbrytningen som skulle bli European Super League. Giriga och superrika ägare som bara ser till pengar, ännu mer pengar. Något som, tack och lov, supportrarna i framförallt England, satte stopp för. Det hade blivit dödsstöten, åtminstone för mig. 

Mitt i allt detta har lilla Degerfors tagit sig upp i högsta serien. Ett litet brukslag med små resurser men med ett enormt stort hjärta i alla led, inte minst bland sina supportrar. Kommunens innevånare har vaknat och trots att vi fortfarande lever mitt i en pandemi som innebär tomma läktare har både sponsorer och supportrar stöttat laget på alla sätt. Här i Degerfors lever lite av lite av bruksandan kvar. Vulkanerna har återuppstått och media har fyllts med hyllningar till återkomsten. Det stärker min känsla för att fotboll inte bara är pengar.

Ubuntu (Jag är för att vi är)

Jag läste en fin liten text på Facebook häromdagen. En antropolog på besök hos en afrikansk stam utmanade några barn på en tävling. Han satte en korg med några läckra frukter vid ett träd och berättade för dem att den som först når trädet kommer att få korgen. Han gav en startsignal och blev väldigt förvånad när barnen, hand i hand, gick fram till korgen och delade på frukterna. När han frågade varför svarade de lite förvånade: Ubuntu! Det vill säga “hur kan någon av oss vara glad medan resten är bedrövade”? Ubuntu i deras civilisation betyder “I am because we are” (Jag är för att vi är). Det går också att översätta med “medmänsklighet”. En som gärna pratade om Ubuntu var Nelson Mandela som en del av den sydafrikanska själen. Den svarta får man väl då förmoda.

En gång i tiden fanns även Ubuntu i vår civilisation. Vi kallade det solidaritet och fann en glädje och tillfredsställelse i att hjälpa och ta hand varandra. Lite av den andan jag växte upp i. 

I veckan zappade jag runt på SVT Play. Det har blivit en hel del TV-tittande i dessa coronatider. Jag hamnade i en dokumentär från Woodstockfestivalen 1969. Ett galet projekt som mot alla odds fortlöpte fantastiskt med tanke på omständigheterna. En av anledningarna till det kan stavas Ubuntu. Trots massiva varningar ställde markägare och bybor upp solidariskt med vad som fanns att tillgå när 400 000 hippies från hela USA invaderade deras marker. De fixade fram mat när den tog slut och de hjälpte till med det som krävdes för att allt skulle fungera så bra som möjligt. Till och med militären ställde upp med helikopterflygningar för att hjälpa till med sjukvård och mattransporter. Alla hjälpte alla i ett av nutidens mest lyckosamma massamlingar där Music, Love and Understanding rådde. OK, en del droger också, men va´fan. Hade det funkat idag?

Just nu håller våra politiker på att komma överens om en ny migrationspolitik. Man kan säga mycket om de diskussioner som förs, men man kan definitivt inte prata om Ubuntu även om MP strävar emot en del. En väldigt stor anledning till detta är Sverigedemokraternas inträde i svensk politik. Givet också att de lyckats övertyga en stor del av vår befolkning att allt elände i vårt land beror på invandring. Det gör nu att alla andra partier måste tävla i grenen “hur dödar vi vår solidaritet gentemot de som behöver vår hjälp och stöd”.

I dagens Sverige utvisar vi tonårsbarn som bott hela sitt liv i vårt land till en mycket oviss framtid i ett land de aldrig besökt. Ubuntu? Nej det kan man inte ens stava till på Migrationsverket eller i regeringskansliet.  

Krönikören Åsa Beckman skrev i DN att hon suttit på föräldramöten där föräldrar på Södermalm uppretat och välformulerat ställde skolledningen till svars för att, hör och häpna, de tagit in barn med läs- och skrivsvårigheter. Ubuntu? Nja knappast.

Även under coronapandemin har det visat sig att Ubuntu inte är särskilt aktuellt. Både politiker och ledarskribenter har högljutt propagerat för att vi borde fixat vårt eget vaccin och att man givetvis ska se om sitt eget hus innan man delar med sig till andra.  

I den buddhistiska traditionen finns ordet Dana som betyder ungefär samma sak. Att dela med sig. Här i väst är det den som har mest pengar och prylar vid gravens rand som vunnit. Undrar vem som är lyckligast?