EM-sommar

Nej, jag tänker inte ta upp varken turbulensen i Degerforspolitiken eller den på riksnivå. Det enda man väl kan konstatera är att politik inte alls är så tråkig som många säger. Det “rockar fett” på alla nivåer.

Tur att vi mitt i dessa soppor har fotbolls-EM. Jag var ganska likgiltig några veckor innan. Jag tror det har haft att göra med pandemin och alla publikfria matcher som känts lite väl avslagna. Men när väl allt drog igång vaknade fotbollssjälen i mitt bröst. Nu har jag sett en hel del och kunnat njuta av flera fantastiska matcher. Det är skönt att ibland kika på fotbollsmatcher där man är helt neutral. Upplevelsen blir en annan. Givetvis blir det ett annorlunda engagemang när Sverige eller för den del England spelar. England har alltid varit nummer två för mig efter Sverige. Det av flera skäl, kanske mest för att man är uppväxt med Tipsextra, men också britternas fantastiska inställning till spelet. Få är de engelsmän som ligger och ylar på plan efter en smäll. Det hedrar dem. Även Italien har en given plats i mitt hjärta. Det av helt andra skäl som mer stavas passion från ett helt folk. 

Fotboll är magi. Få andra skådespel kan tävla mot en bra fotbollsmatch. Hjärnornas kamp mellan coacherna, lagens kamp på planen och publikens kamp på läktarna. Svårslaget!  

Inramningen till ett fotbollsmästerskap skapar alltid rubriker. Under nuvarande EM gäller det tävlingen mellan SVT och TV4. En smaksak vem som leder den kampen, men personligen håller jag på SVT:s gäng. Frågan är väl hur många experter det går på en sändning och man blir imponerad över hur man kan få med så många vinklar, analyser, synpunkter och tyckanden under alla dessa timmars försnack.

Om jag för en stund sätter mig på gnällbänken och tar på mig kritikerhatten så blir det för mig lite för mycket. Först en timmes studioanalyser. Därefter en kommentator som tror han kommenterar för radio och en expert som efter varje situation på planen ska hålla en tre minuters lång analys av vad som nyss hände och varför. Sedan får vi alltihopa återupprepat i halvtid och efter matchen, tillbaka hos studioexperterna. Gärna med lite grafik som ska visualisera expertens subjektiva funderingar. Som om jag måste återuppleva varje detalj för att förstå vad jag nyss sett. Kan det vara så att instruktionerna till Hasse Backe (han är överlägset värst i att leverera oväsentligt pladder) och övriga bisittare går ut på att alla som tittar på TV är okunniga idioter. 

Studiosnacket kan dock ibland vara intressant. Här kan ibland givande samtal lyfta helheten. Jag har svårt för Nannskog men gillar Therese Strömberg och tycker Ola Toivonen klarat sig utmärkt. Det säger jag inte bara för han är från Degerfors. Han tillför en dimension som de andra inte har. Han har spelat med nästa alla spelarna i det svenska landslaget under Janne Andersson och kan ta med oss in i omklädningsrummet eller träningsanläggningen och återge de känslor som utspelas, inför, under och efter match.   

Som svenskar får vi hittills vara nöjda. Gruppseger före bland andra Spanien är imponerande. Fortsättning följer. På Stora Valla gör man nu iordning för publikmatcher genom att hyra in sittplatsläktare. Upp till 3 000 platser. Det ser ut som vi kan se fram emot en härlig fotbollshöst, också efter EM. Visst låter det fantastiskt!

Kulturen som samhällskritiker

Har precis läst Kalle Linds biografi över Hasse Alfredson och inser då vad lite som egentligen har hänt på vissa områden de senaste 60 åren.
Redan 1962 skaldade HasseåTage kring invandrings- och flyktingfrågan så här:


Och till utlänningar vi skänker penningar
och gamla klänningar
så dom stannar där dom e´
så att vi får va i fre´

1976 skrev Tage Danielsson texten till “Vad blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord. Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?” En rungande örfil till socialdemokratin som man tyckte ha svikit sina löften. Undrar vad Tage D sagt idag när sossarna lämnat vänsterflanken totalt och nu driver borglig politik. Enbart för att få vara kvar i regeringskorridorerna. 

HasseåTages samhällsengagemang har varit tydligt till vänster. De har under åren producerat och framfört sketcher och sånger kring bostadsbrist och arbetslöshet, integrationsproblem och miljöfrågor. Vem minns inte Tages monolog om “sannolikhet” i kärnkraftsdebatten. Satir inom kulturen har ständigt varit en tumme i ögat på makten. Problemet är att de man riktat sig till har skrattat med, men absolut inte lyssnat och förstått. 

Kulturen har alltid varit en nagel i ögat på makten. Ska vara en nagel i ögat på makten.  Lite av samma mönster finns i de gamla proggtextererna och lite senare i hiphop-miljöerna där problemen i förorten varit ett välkänt tema. Tänker på Nationalteaterns många texter från 70-talets Göteborg, de flesta håller ännu i dag. Det gör också Dogge Doggelitos sylvassa betraktelser av miljön där han växte upp i Stockholms södra förorter. Här finns alla föregångsproblemen till dagens gängkriminalitet och dödsskjutningar. Man brydde sig föga då och betalar nu priset.
Lyssnade lite på partiledardebatten i onsdags och upptäcker återigen att detta med utanförskap och segregation ute i våra förorter är ett nyskapat problem som nuvarande regering misslyckats med att lösa. Nej, så är inte fallet. Samtliga regeringar sedan 60-talet är gemensamt medskyldiga. Tänk att det ska vara så svårt att ta till sig och erkänna.  

Men kultur har ett större uppdrag än att producera samhällssatir. Det förstår vi nu när det mesta av allt varit nedstängt under drygt ett år. Det har drabbat kulturarbetarna hårt, men det har också skapat ett stort tomrum i våra själar. Nu verkar det som det sakta men säkert kan öppna upp. Det var en fantastisk befrielse att få uppleva levande musik igen när Nobelkvintetten tillsammans med Ingrid Landgaard i onsdags äntligen kunde ge en konsert inför sittande publik. Nu kan vi bara hoppas att fortsättning kan följa.   

Förra helgen firade vi vår nationaldag. Många hissade vår vackra blågula fana, käkade gräddtårta och njöt av solen. Kanske sjöng en och annan “du gamla, du fria” tillsammans med vänner. Trevligt, men för mig är det här med nationalism inte så viktigt. Det har inget att göra med SD-politik, nationella högerkrafter eller annat som utmärker någon typ av svensk stolthet. För mig har det alltid varit så. Jag hejar givetvis på Sverige nu när fotbolls-EM hägrar, det är väl en form av nationalism, men längre än så sträcker den sig inte för mig. 

Ska vi har en nationalhymn tycker jag vi ska byta ut den nuvarande mot Kents låt “Sverige”
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Då skulle även jag sjunga med.

Fotbollsfunderingar…..

Imorgon spelas återigen ett derby mot lokalkonkurrenten Örebro SK. Känslorna kokar på båda sidor. Det här är något vi längtat efter ända sedan december när det stod klar att vi var i Allsvenskan igen. Det kommer bli hett, tufft och magiskt.   

Om det inte vore för Degerfors IF i allmänhet och deras avancemang till Allsvenskan i synnerhet som håller glöden het så har jag på senare tid känt en viss likgiltighet inför fotboll och dess utveckling. Faktum är att inte ens stundande EM känns särskilt hett. Jag kan knappt minnas, utan att tjuvkika, vilka som är i Sveriges grupp. Nej, jag tror inte det beror på pandemin. Visst är det tråkigt med fotboll utan publik, men för min del är det mer av det giriga pengasnacket som får mig att avtrubbas. Jag förstår att allt står under utveckling och att det inte var bättre förr, men jag tycker att det gått lite för långt i vissa delar.
Trodde ett tag att pandemin skulle bromsa upp en del, men det verkar vara precis tvärtom.

Visst ser jag en hel del fotboll på TV. Följer framförallt mitt lag, Liverpool. Själva spelet på planen är ju fortfarande magiskt. Den gröna mattans schack är som idrott betraktat, mer eller mindre oslagbar. Det är, som sagt, allt runtomkring som får glöden att falna en del. 

Jag är så gammal att jag ändå tycker att ett klubbmärke besitter något heligt. Något man är stolt över att bära, även om jag förstår att fotboll har blivit ett jobb, nästan som vilket som helst. Du får en anställning, en lön och kravet på dig att prestera. Det ena året i en röd tröja, nästa år i en blå och så vidare. Det finns några underbara undantag, såsom Totti i Roma, Paulo Maldini i Milan och Messi i Barcelona, storstjärnor som varit sina klubbar trogna under många år.  

Under mina år i Stockholm var jag en hel del på Söderstadion. Där hyllades bröderna Ohlsson, Kenta och Billy, Matte Werner, Janne Sjöström, Thom Åhlund med flera som söderns hjältar. En del av klubbens själ, svåra att placeras någon annanstans än i Bajen. 

När jag senare kom till Degerfors var det kring 90 procent egna produkter som började avancemanget mot Allsvenskan den gången. 

Visst, både Hammarby och Degerfors IF har på sedan dess värvat hårt utanför de egna leden, vilket givetvis varit ett måste för att hålla sig kvar i elitfotbollen, men håll med om att i dessa fall så var det lite bättre förr. Klubbmärket hade en större betydelse än plånboken.

När man lyssnar på olika snack inom fotbollen, det dräller ju bland annat av fotbollspoddar, så är en stor del av samtalen värvningar. Studio Allsvenskan med Marcus Birro i spetsen är en av mina favoriter. Där kan det snackas olika förstärkningar och klubbarnas bankkonton i timmar känns det som. Speciellt just nu när vi har ett långt EM-uppehåll. Vad ska ske då, vilka värvningar ska göras, måste genomföras om man inte ska dö eller åtminstone åka ur. Det mesta går ut på hur mycket pengar man är beredd att satsa, spelares ekonomiska värde och storlek på bankkontot. Lite tråkigt.

För att inte tala om det floppade utbrytningen som skulle bli European Super League. Giriga och superrika ägare som bara ser till pengar, ännu mer pengar. Något som, tack och lov, supportrarna i framförallt England, satte stopp för. Det hade blivit dödsstöten, åtminstone för mig. 

Mitt i allt detta har lilla Degerfors tagit sig upp i högsta serien. Ett litet brukslag med små resurser men med ett enormt stort hjärta i alla led, inte minst bland sina supportrar. Kommunens innevånare har vaknat och trots att vi fortfarande lever mitt i en pandemi som innebär tomma läktare har både sponsorer och supportrar stöttat laget på alla sätt. Här i Degerfors lever lite av lite av bruksandan kvar. Vulkanerna har återuppstått och media har fyllts med hyllningar till återkomsten. Det stärker min känsla för att fotboll inte bara är pengar.

Ubuntu (Jag är för att vi är)

Jag läste en fin liten text på Facebook häromdagen. En antropolog på besök hos en afrikansk stam utmanade några barn på en tävling. Han satte en korg med några läckra frukter vid ett träd och berättade för dem att den som först når trädet kommer att få korgen. Han gav en startsignal och blev väldigt förvånad när barnen, hand i hand, gick fram till korgen och delade på frukterna. När han frågade varför svarade de lite förvånade: Ubuntu! Det vill säga “hur kan någon av oss vara glad medan resten är bedrövade”? Ubuntu i deras civilisation betyder “I am because we are” (Jag är för att vi är). Det går också att översätta med “medmänsklighet”. En som gärna pratade om Ubuntu var Nelson Mandela som en del av den sydafrikanska själen. Den svarta får man väl då förmoda.

En gång i tiden fanns även Ubuntu i vår civilisation. Vi kallade det solidaritet och fann en glädje och tillfredsställelse i att hjälpa och ta hand varandra. Lite av den andan jag växte upp i. 

I veckan zappade jag runt på SVT Play. Det har blivit en hel del TV-tittande i dessa coronatider. Jag hamnade i en dokumentär från Woodstockfestivalen 1969. Ett galet projekt som mot alla odds fortlöpte fantastiskt med tanke på omständigheterna. En av anledningarna till det kan stavas Ubuntu. Trots massiva varningar ställde markägare och bybor upp solidariskt med vad som fanns att tillgå när 400 000 hippies från hela USA invaderade deras marker. De fixade fram mat när den tog slut och de hjälpte till med det som krävdes för att allt skulle fungera så bra som möjligt. Till och med militären ställde upp med helikopterflygningar för att hjälpa till med sjukvård och mattransporter. Alla hjälpte alla i ett av nutidens mest lyckosamma massamlingar där Music, Love and Understanding rådde. OK, en del droger också, men va´fan. Hade det funkat idag?

Just nu håller våra politiker på att komma överens om en ny migrationspolitik. Man kan säga mycket om de diskussioner som förs, men man kan definitivt inte prata om Ubuntu även om MP strävar emot en del. En väldigt stor anledning till detta är Sverigedemokraternas inträde i svensk politik. Givet också att de lyckats övertyga en stor del av vår befolkning att allt elände i vårt land beror på invandring. Det gör nu att alla andra partier måste tävla i grenen “hur dödar vi vår solidaritet gentemot de som behöver vår hjälp och stöd”.

I dagens Sverige utvisar vi tonårsbarn som bott hela sitt liv i vårt land till en mycket oviss framtid i ett land de aldrig besökt. Ubuntu? Nej det kan man inte ens stava till på Migrationsverket eller i regeringskansliet.  

Krönikören Åsa Beckman skrev i DN att hon suttit på föräldramöten där föräldrar på Södermalm uppretat och välformulerat ställde skolledningen till svars för att, hör och häpna, de tagit in barn med läs- och skrivsvårigheter. Ubuntu? Nja knappast.

Även under coronapandemin har det visat sig att Ubuntu inte är särskilt aktuellt. Både politiker och ledarskribenter har högljutt propagerat för att vi borde fixat vårt eget vaccin och att man givetvis ska se om sitt eget hus innan man delar med sig till andra.  

I den buddhistiska traditionen finns ordet Dana som betyder ungefär samma sak. Att dela med sig. Här i väst är det den som har mest pengar och prylar vid gravens rand som vunnit. Undrar vem som är lyckligast?

Själ och hjärta

Rubriken  har jag snott från Lars Winnerbäcks senaste platta, en EP med fyra låtar. Titelspåret börjar med raden “Jag är en enkel sång- och dansman i ett trasigt sosseland”. Om jag byter ut enkel sång- och dansman mot en enkel skribent och grubblare så skulle det kunna passa bra in på mig. Lars Winnerbäck är en lysande vardagspoet som är en mästare på att skriva precis som det är. Många av hans texter träffar mig mitt i magen. Den här gången har jag dock svårt att riktigt stämma in när han skriver att “jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka”. Där är vi inte riktigt överens, särskilt inte nu när vi fått ett högerblock som hårdsatsar på att ta över regeringsmakten och som gör det mesta för att avskaffa själ och hjärta när det gäller medmänsklighet.


Det är ett och ett halvt år kvar till nästa riksdagsval. Det som hittills varit lite luddigt men skönjbart har nu blivit mycket tydligare. Vi är nu tillbaka mot blockpolitiken. Något som rasade samman i och med att Alliansen med C, L, M och KD upplöstes. Nu när Liberalerna satt ner foten och anslutit sig till M och KD och samtidigt accepterat stöd från SD så var väl inte utspelet kring en gemensam migrationspolitiken som kom ut timmarna före partiledardebatten förra söndagen särskilt överraskande. Samtidigt är det ju bra att vi tidigt får en bild av vad vi har att vänta oss. Frågan är vad de fyra ytterligare skulle kunna komma överens om. Frågan är också om Nyamko Sabuni inte skitit i det blå skåpet och offrat riksdagsplatserna för L i och med flörten med SD. Det finns, trots allt, lite själ och hjärta kvar i det partiet har det visat sig.

I och med den ganska klara uppdelningen med en tydlig högerflank så får vi ett lite tydligare vänster/höger-perspektiv. Polariseringen gör också att eventuell åsiktsförändring stannar inom respektive block. Numera är det ju så att man enbart bildar sig en åsikt om man gillar källan den kommer ifrån. Därefter kan man ta till sig argument som grundar sig i den åsikten. Man väljer helt enkelt ståndpunkt om den kommer från rätt håll, där man redan har sina sympatier. Inte för att man övertygas om hur någon ser på saker och ting. På samma sätt avfärdas åsikter som kommer från “fel” källa. Visst, det borde vara tvärtom, att man först lyssnar in argumenten och sedan bildar sig en uppfattning, men den tiden är förbi. Det är bara att kika in på olika trådar på sociala medier för att se vad jag menar. Där saknas både själ och hjärta.

Den politiska polariseringen underbygger också detta med politikerfloskler. Som när Jimmie Åkesson kläcker ur sig att våld mot kvinnor i nära relationer är ett importerat problem. Det är ofta siffror som inte stämmer. Överdrifter och ibland rena lögner från samtliga debattörer. Jag skulle önska att i TV-debatter när floskler och olika siffror haglar över oss att frågan snabbt bollas över till neutrala och opolitiska experter som kan ge en bild av hur det egentligen ligger till. En snabb expertkommentar skulle snabbt kunna reda ut hur det förhåller sig på riktigt. Raka och enkla fakta. Jag tror att påhitt och lögner skulle minska drastiskt om man visste om att man blir granskad i realtid. Ett gratis förslag till alla mediaredaktioner inför kommande val. Det skulle ge oss väljare en bättre bild av verkligheten när vi sedan ska gå till valurnorna. Det kanske skulle kunna återskapa lite själ och hjärta, även i politiken.

Cirkusen är redan igång

Krönika publicerad i KT/KK
Ett och ett halvt år kvar till nästa val, men cirkusen är redan igång och precis som vanligt kretsar väldigt mycket kring Sverigedemokraterna. Just nu är det fokus på Liberalerna och Nyamko Sabuni som i desperation försöker rädda sitt parti genom att öppna upp höger ut och det mot ett parti som varit de liberala krafterna i svensk politiks absoluta motpol. Något hon till slut lyckats med via en omröstning i partirådet. Låt vara med knapp majoritet och som nu skapat stor splittring som ingen vet vart den leder.

Även Ulf Kristersson är på hugget. Han som under många år lovat dyrt och heligt att aldrig ens snacka med Åkesson och hans gäng. Nu råder annat ljud i skällan. Nu är Sverigedemokraterna plötsligt rumsrena och är nu en given budgetpartner till både moderater och KD. Nu ansluter också Liberalerna, låt vara med utsatta “röda linjer” gentemot SD, vad nu det kan betyda. Sabunis argument har varit att man nu kan “samtala” med alla partier i riksdagen. Som jag ser det så för man inte samtal i dessa kretsar. Man förhandlar, kompromissar och kohandlar. Man ger och man får med olika resultat rent politiskt och ideologiskt. Som exempel så har både Miljöpartiet och Socialdemokraterna sålt sina själar ideologiskt, men har fått behålla makten som regeringspartier. Dock genom att, i huvudsak, genomföra andras, läs Centerns och Liberalernas mittenpolitik. Samtala kan man säkert göra kring fikaborden, men när det gäller så får man kompromissa, det kommer Sabuni snart bli varse, tro mig. Skulle nu Liberalernas svek mot sin själ lyckas ta dem upp över fyraprocentstrecket skulle jag säga att de “röda linjerna” spelar mycket liten roll. Skulle dessutom dagens väljarsiffror stå sig någorlunda räcker det inte ens till de över 50 procent som gäller för att ta makten. Vem de i så fall ska “samtala” med framgår inte. Tufft blir det också för KD som just nu hänger på gärdsgården med bara en halv procent över strecket. På den andra sidan ligger MP pyrt till. Kanske har några i Greta-generationen fått åldern inne till att rösta. Det skulle kunna ge MP en liten skjuts.

Nej, jag tror nästa val kommer att bli en riktig rysare för alla inblandade. Som det nu rört ihop sig är det få som kan kännas som vinnare. Vare sig väljare eller politiker. Kanske då till sist Sverigedemokraterna som nu får hjälp av Nyamko Sabuni.

Om nu vi får en högerregering 2022 med Sverigedemokraterna som stödparti, eller kanske till och med som en del av regeringen, vad kommer då de övriga tre partierna vara beredda att ge ifrån sig? Aborträtten är ju en nagel i ögat på högern runt om i världen. Kanske asylinvandringen? Något vill ju Åkesson ha. Kommer man att ge sig på att förändra public service? Något som just nu verkar hett, men för mig är helt obegripligt då få saker i samhället har större förtroende än just SVT och SR. Men här har ju SD med sig både KD och M. Dock utan att någon av dem kan berätta om vad det skulle innebära. Man har pratat om en avsmalning av utbudet. Vad det innebär för Mello, Vinterstudion, Fotbolls-VM, På spåret och liknande får vi säkert höra mer om den dagen de eventuellt tar över.

Tills dess, ha en fin fortsättning på påsken.

Politik är att vilja

Krönika publicerad i KT/KK
Rubriken “politik är att vilja” ett berömt citat från ett tal av Olof Palme den 12 maj 1964. Jag tycker det håller än, även om jag tvivlar på att alla politiker har förstått innebörden. Det gäller i högsta grad de ledande politikerna i Region Örebro. Catarina Forsberg träffar återigen mitt i magen i en av hennes många bra ledare när hon frågar “hur orkar de låtsas”. Då riktat mot det faktum att kvinnokliniken i Karlskoga tvingas minska ner sin verksamhet ytterligare. En given fortsättning på nedläggningen av Karlskoga förlossningsverksamhet och ytterligare en spik i kistan kring möjligheterna att öppna upp förlossningsavdelningen i Karlskoga och rädda kvar all annan viktig verksamhet på Karlskoga lasarett. 

Nu svarar Nina Höijer, socialdemokratisk regionpolitiker från Karlskoga, på denna ledare och försöker återigen, i samma svamliga tonart som hennes kollegor Andreas Svahn och Karin Sundin, försöka inbilla oss att stängningen och det fördröjda återöppnandet inte var ett politiskt beslut, utan ett medicinskt. Kanske på pappret, men jag kan inte se att någon politiker i ledande ställning lagt två strån i kors för att få till en återöppning. Jo, i vackra ord, men definitivt inte i handling. Att driva vård i regionen är ett politiskt ansvar. Trots det har det under lång tid visat sig att den politiska ledningen i regionen är marionetter till en medicinsk ledning vars agenda är att centralisera vården till Örebro. Därtill (medvetet?) föra en så usel personalpolitik att ingen vill vara kvar. Vilket i sin tur nu orsakar att kvinnokliniken i Karlskoga bara kan ha öppet färre dagar och endast på dagtid. Man pratar fortfarande om tre väl fungerande sjukhus i länet samtidigt som man utarmar både Lindesbergs och Karlskogas. Därtill går akutmottagningen i Örebro på knä.
Det finns ingen dold agenda, säger Nina Höijer. Givetvis inte, hur skulle man kunna erkänna det. Allt startade med sommarstängningen av förlossningsverksamheten, sedan dess har det bara gått utför. Samtliga konsekvenser som då framställdes har infallit. 2019 lovade man att skyndsamt se till att återöppna förlossningen i Karlskoga. Sedan dess har fler och fler verksamheter i både Karlskoga och Lindesberg lagts ner.    

Såg förresten en annons där Karin Sundin, regionpolitiker för S, var glad åt att 70 procent av medborgarna i vår region var nöjda med vården som erbjuds. Det statisktiska underlaget för att få fram den siffran var 1 000 personer. Jag lovar att av de nöjda 700 var det väldigt få som bor i de västra eller norra länsdelarna. 

Så ordnade det sig då till slut. Turerna kring den nya belysningen på Stora Valla har gäckat det rödvita fotbollsfolket. Nu kanske vi kan få ha den allsvenska premiären på Stora Valla ändå, med eller utan publik. Min oro stäcker sig lite längre än bara till uppförandet av nya belysningsmaster. Hinner man också åtgärda planen. Minns hur det var förra året. Blir det en blöt och lite sen vår blir det svårt att få gräsmattan spelbar. Som jag ser det, lika viktiga åtgärder som belysningen måste till gällande planen. Jag gissar att även detta ingår i de drygt 50 miljonerna som uppskattats för att få Stora Valla allsvenskt, men hinner man med också detta, det är frågan.  

Oavsett så är längtan till första hemmamatchen enorm. När vi nu sett vad grabbarna är kapabla till i de två bortamatcherna i Svenska Cupen så kan vi klart konstatera att Degerfors IF har inget att skämmas för som nykomlingar. Många kommer att bli överraskade när de besöker Stora Valla.

Vår svenska skog – ett moment 22

Krönika publicerad i KT/KK
Under detta märkliga coronaår 2020 så har våra fantastiska skogar blivit allt viktigare för väldigt många av oss. Inte minst för mig själv. Nästan varje dag vistas vi i skogen tillsammans med hundarna. Den skog som är kvar ska sägas, för under de 30 år jag klivit runt i skogarna i närområdet så är det väldigt stora arealer som inte längre existerar. Hemska kalhyggen har ersatt fin gammelskog och förfulat landskapet. Det känns som vi står inför ett vägval där det enbart finns förlorare, både på kort och på lång sikt.

Läser man på de stora skogsägarnas webbplatser så kan man bland annat ta del av hur de värderar skogen. I deras ögon gäller enbart kronor och ören. Deras sätt att se på skog är åldern på träden och när de är avverkningsbara. Träd som får stå för länge är rena förlustaffären. Att skog inte enbart är träd utan ett helt ekosystem som är mycket komplext och välfungerande finns inte på skogsföretagens karta.

Skogen är också en viktig del i klimatdebatten och det är framförallt här som det blir ett moment 22. Skogen slukar och absorberar en stor mängd koldioxid, därför är det väldigt viktig att den bevaras. Samtidigt behöver vi alternativa bränslen till våra fordon, inte minst till flyget. Här kan man bland annat framställa biobränslen som delvis ersätter de fossila, men det krävs då att stora mängder avverkas till ganska liten nytta, samtidigt som biologisk mångfald, rennäring, naturturism med mera hotas. Enligt många forskare är det svårt, ja i princip omöjligt att i slutändan skapa en hållbar balans när det gäller skogens koldioxidlagring kontra avverkning. Skogen behöver stå kvar samtidigt som stora delar måste avverkas, beroende på olika viljor och politiska beslut – moment 22.

Vi människor är en del av naturen. Vi är inte, som väldigt många tror, dess härskare, även om vi beter oss som om det vore så. Det är mitt ute i skogen som åtminstone jag kan känna den där känslan av tillhörighet. Därute bland träd som stått där i århundranden blir man medveten om sin obetydlighet. Som deras gäst känner jag ödmjukhet mot de som har skogen som sitt hem. Här lever vargen, älgen, fåglarna, insekterna och alla andra olika arter, i en väl fungerande harmoni med växtligheten och varandra. De enda som stör och skapar obalans är vi människor. Vi kliver in med en självpåtagen makt och lägger beslag på något som funnits i miljontals år innan Homo Sapiens, den visa människan (nåja?) gjorde entré. Vi gör det för att vi är fångar i en tro på oändlig tillväxt. Att naturens resurser är våra som vi fritt kan förbruka som vi vill, inte styrda av behov utan av begär. Till skillnad mot andra djurarter drivs vi inte av överlevnad utan av girighet. Någon gång i framtiden kommer vi att ångra oss, men då är det sannolikt för sent.

För som jag inledde dessa tankar, det är i nuvarande pandemitider som väldigt många människor återupptäckt skogen och naturen. Jag hoppas att det kommer att hänga i även efter att covid-19 lugnat ner sig. Kanske kan skogsföretag och politiker med flera lära sig förstå att skogen inte bara är en trädplantering för konsumtion utan en viktig del av vår natur och vår själ som tillhör oss alla. Det vore en nåd att stilla bedja om.  Skogen behöver inte oss, men vi behöver definitivt skogen.

Kan sanningen nu besegra lögnen?

Krönika publicerad i KT/KK
har vi då fått en ny president i Vita huset i Washington. Jag säger vi eftersom jag tycker att amerikansk politik på många olika sätt påverkar hela världen, även oss uppe i vårt nordliga hörn. Vi har nu, förhoppningsvis, stängt dörren till drygt fyra år av galenskap och politiskt clowneri.  Donald Trump har fått lämna in, långt ifrån till allas glädje, men i alla fall till min.

Det har, som sagt, varit en galen tid, fylld med lögner, hat, ökad polarisering och våld. I den politiska världen har det alltid funnits lögner och/eller alternativa sanningar som det numera heter. Men Donald Trump har på något sätt lyckats göra lögnen rumsren. Det har helt enkelt blivit många politikers taktik att oemotsagda ljuga oss mitt i ansiktet, även på vår hemmaplan. Oemotsagda, ibland beroende på dålig journalistik, men Trumpgänget har också framgångsrikt lyckats förmedla till sina trogna att allt media skriver är osant och falskt. Det har varit självklart i diktaturer styrda av maktgalna despoter, men Trump har legaliserat lögnen även i en demokrati som USA. Och inte bara han utan också hans stödtrupper. En hel del finns nu även i våra egna politiska miljöer.

Nu är det väl ändå tiden efter det senaste valet som varit det mest otroliga i Trumps historia som USA:s president. Att via knep, lögner, makt och hot försöka ogiltigförklara ett väl genomfört val och till slut elda på sina trogna trupper att bruka våld och odemokratiska metoder. Allt för att därmed hindra Biden att till slut bli vald vilket är så otroligt makalöst att man ibland tror att man drömmer.

USA är ett komplext land. Där finns de allra rikaste, men också en enorm segregation, misär och fattigdom. Ett stort antal medborgare som lever under existensminimum och inte kan få den vård de borde ha rätt till. De extremt låga minimilönerna gör att många har både två och tre jobb för att klara av att ställa mat på bordet och betala sina räkningar. Rasismen ligger som en våt filt över hela den stora kontinenten. Svarta, latinamerikaner och andra invandrargruppen räknas som andra klassens medborgare, ibland inte ens det. Det har inte minst tydliggjorts nu under coronapandemin. Det här är bara några av tusentals saker som behöver tas omhand, oavsett vem som är president. Ändå känns det ibland som om abortfrågan vore landets absolut viktigaste. Jag lyssnade på en intervju med en konservativ pastor som 2016 röstade på Trump i huvudsak för hur han hanterade detta med fria aborter. Nu var han väldigt besviken på allt annat Trump hittat på under fyra år, men var ändå lite osäker på hur Biden skulle hantera abortfrågan, trots att han är troende katolik, som pastorn uttryckte det. Denne pastor är långt ifrån ensam om dessa åsikter. Jag vet inte, men ska det vara så svårt att ge kvinnan makten över sin kropp, över sitt liv utan att religiösa fanatiker, pastorer, präster och politiker ska lägga sig i. Hur är det möjligt att i huvudsak män över hela världen ska ha makten att bestämma över våra kvinnors val. Jag kan ge mängder av exempel på viktigare saker att nu ta tag i. Den viktigaste är att nu återta sanningen.
Oavsett hur det ska gå till, nu kan vi bara önska Uncle Joe lycka till. Jag tror han behöver det, kanske mer än någon annan just nu.

2020 – ett år att bara glömma, eller……

Krönika publicerad i KT/KK
Hur sammanfattar man egentligen året 2020? Enklast är ju att bara skriva COVID-19. Punkt slut. Allt som inte handlar om coronapandemin känns som det vore ointressant, men visst har vi väl något positivt att se tillbaka på, eller?

En sak som jag tror vi rent av kan tacka pandemin för är presidentbytet i USA. Utan corona hade sannolikt Trump omvalts, det är min gissning tillsammans med många fler. Hans ointresse och oförståelse kring att behöva lita på experterna blev till slut hans fall.
En annan sak är påskyndandet av digitaliseringen. På lite sikt kommer det i ett större perspektiv att påverka hur vi ser på våra arbetsplatser. Många har fått smak på att jobba hemifrån. Det innebär att många kan förverkliga drömmen om att flytta ut på landet och ändå behålla samma jobb. Det funkar inte för alla, men jag tror det kommer att bli en trend även efter att pandemin klingat ut. Positivt för vår landsbygd.

Många har blivit med husdjur, skaffat hund eller katt. Som jag skrev i min förra krönika så hoppas jag innerligt att det varit väl genomtänkt och att tiden för din nya vän räcker till även efter att coronaviruset lämnat oss i fred och du fått stänga hemmakontoret. I så fall är det bara att gratulera till att du fått en ny familjemedlem. Mängder av forskning visar på de många positiva effekterna kring att ha hund eller för den del en katt. Man både lever längre, håller sig friskare och är alltid välkommen hem.

Ytterligare en positiv effekt av coronapandemin är att mängder av svenskar har hittat ut i naturen. I somras när resandet låg nere upptäckte många att det fanns möjligheter till rekreation i skogen runt hörnet. Trenden hänger i. Kanske det också får fler att värna våra skogar innan allt blir till ett enda stort kalhygge.

I övrigt måste jag ju också nämna årets verkliga höjdare, Degerfors IF är åter i Allsvenskan. Får lite ståpäls bara av att skriva dessa ord. Nu får vi bara hoppas att effekten av vaccinationerna gör att man också kan släppa in publik på våra arenor till sommaren.

Degerfors fick också inför 2021 ett nytt styre, en absolut nödvändighet innan allt kraschat fullständigt. Jag har i flera krönikor under året uppmanat Socialdemokraterna att kroka arm med Vänsterpartiet för att få till en stabil majoritet som kan verka mer långsiktigt. Kanske är vi där nu. Kan bara hoppas att all prestige och gammalt groll läggs på hyllan och ett klokt och genomtänkt samarbete kan få vår kommun på fötter igen.  

Personligen blev året 2020 det år jag blev pensionär efter nästan 50 år ute i arbetslivet. Det var inte direkt planerat, men bland annat var det just pandemin som fick mig att tänka om. Nu ångrar jag mig inte en tum och jag har inga som helst problem att få tiden att gå även om en del saker nu är lagda på is. Precis som alla andra i samma situation saknar jag mest umgänget med mina barn och barnbarn. Den där varma kramen när vi ses och alla mysiga samtal med de små som nu får ske digitalt. Givetvis också alla kulturevenemang som fått ställas in under året. Tills sprutan sitter i armen får vi hålla ut. Önskar dig en god fortsättning med hopp om ett lite skojigare 2021 när vi kan ses och umgås igen.