Folk mot hetsgrupp och världens ”alla” barn

Krönika publicerad i KT/KK 2017-10-07
Jag kommer aldrig i h-vete att kunna förlika mig med att det återigen marscherar nazister på våra gator, numera i skydd av svensk polis. Inte heller att de kan göra det i yttrandefrihetens tecken. Eller, jo, kanske. Yttrandefriheten går långt och givetvis är jag i min roll som skribent och krönikör oerhört aktsam och medveten om denna unika frihet. Men i nazisternas fall så faller inte deras marscher enbart under yttrandefrihetslagstiftningen. Vi har nämligen instiftat lagar för att just sådana här manifestationer inte ska kunna uppstå, lagen om hets mot folkgrupp. Att bara erkänna sig till nazismen, organisera sig i nazismens namn, skända judar offentligt och gå ut på gatorna i nazismens namn, uniformerad eller ej, kan inte annat än fullt ut likställas med just hets mot folkgrupp. Att polisen ser mellan fingrarna är helt obegripligt. Dessa förtappade själar som förnekar förintelsen, hyllar Hitler, hotar journalister och politiker som ses som landsförrädare och därmed bör avrättas. Det finns prejudikat i Högsta domstolen som mycket väl skulle kunna sätta stopp för detta, men dagens polis ser bevisligen annorlunda på saken och låter nazzarna marschera. I Göteborg nu senast kostade kalaset 20 miljoner. Helt jäkla otroligt.

Men att några hundra, kanske tusen nazister tågar på våra gator är inte det som oroar mig mest. Inte mer än att dessa element och deras svans via sina grova våldsdåd och våldsretorik mer eller mindre också normaliserar det ”vardagshat” som hela tiden blir allt vanligare och allt aggressivare, inte minst på sociala medier. Mer oroande är att vi har ett parti i vår riksdag som anses alltmer ”rumsrent” i jämförelse och därmed får en stabilare plattform för sin främlingsfientlighet. Att de sedan har företrädare i både riksdag och kommunfullmäktige runt om i landet som har samma åsikter som de marscherande nazisterna gör inte saken bättre. Vi måste slåss för yttrandefriheten med alla medel, men samtidigt vara på tå i debatterna. Sakta men säkert äter sig hatarna och våldsförkunnarna in i samhällskroppen och de värvar hela tiden nya vilsna själar som likt förvirrade höns söker sin tupp. Demokrati är inget självspelande piano utan något som hela tiden måste försvaras och byggas starkare mot de element som har som mission att rasera den. Vi är många, vi är fler, men vi får inte slappna av en sekund i kampen mot de onda krafterna. Vi måste vara folket mot hetsgrupp.

Den senaste veckan har jag, varje dag jag åker hem på lunch, hört en uppskruvad och exalterad reporter på Radio Örebro jaga runt på olika platser i vårt län för att tigga pengar till världens barn. Vackert så, jag har inget emot att hjälpa barnen i världen. Men vad i min mun smakar lite surt är att det samtidigt finns krafter som vill förbjuda tiggeriet som sker dagligen på våra gator och torg. Då ingen hurtig radioreporter utan i huvudsak fattiga romer och då menar jag givetvis inte de som utnyttjar situationen och skapar organiserade ligor. De flestas surt ihopsamlade korvören går också till världens barn, nämligen sina egna därhemma i någon gudsförgäten by. Det går inte att förbjuda fattigdom. Människorna som finns på våra gator är i lika stort behov av hjälp som övriga av världens barn, men de har inte hjälp av en glättig radiokanal. De får kämpa själva, i stormig motvind och hatets blickar i ryggen.

 

Dansk Blues med Ole Frimer Band frälste gles publik

Ole Frimer Band

Recension publicerad i KT/KK 2017-09-26
Det kändes först lite pinsamt, men efterhand så lade sig dessa känslor när väl musiken satte igång. Tråkigt ändå när Karlskoga Rock- och Bluesförening lyckats få hit ett av Danmarks mest hyllade bluesband så sviker publiken. Endast ett tjugotal mötte upp på Pumphuset. Låt vara att de lät som 120 via applåder och tjut mellan låtarna, vilket förhoppningsvis triggade grabbarna på scenen lite extra. Försöken till kommunikation på danska var dock obegriplig, men det funkade bättre när Ole gick över till engelska.

Ole med sin vita strata

Nåja, Ole berättade att det inte var första gången han spelade på en liten klubb, glest befolkad. Det påverkade definitivt inte spelningens kvalitet heller.  Det här är blues utifrån de yttersta rötterna, men ändå i en utpräglad egen stil. Ole Frimer är en exceptionellt driven gitarrist. Han använder inte plektrum utan en oerhört skicklig fingerteknik med högerhanden som frammanar råa riff och mäktigt tunggung, men också vemod och mer stillsamma jazzinfluenser. Ja, en egen stil helt enkelt.

Det mesta av musiken kommer från Ole. ”Låtarna kommer till mig när jag går omkring hemma i köket, kikar ut genom fönstren och funderar över livet” berättat Ole under ett kort snack i pausen på frågan varifrån inspirationen kommer. ”Jag lyssnar en del på Peter Green, Johnny Winter och givetvis BB King” som för att också ge en bild av var han hittar det musikaliska. Sådant som sedan leks och snickras fram på den vita, lite slitna Fender Stratan.  Blues är känsla, vemod, sorg och svek, men också kärlek, jävlar anamma, knuten näve i fickan, whiskey och utspilld öl, Det är just den paketeringen som Ole Frimer förmedlar, både via sitt låtskrivande, sin röst och sin gitarr. Virtuost och skickligt.
Nämnas måste också basisten Jesper Bylling. Minst lika driven i sitt hantverk som sin kollega. Orgel och piano är kanske inte vardag i en bluessättning, men de här herrarna kompletterar varandra på ett sätt som bara kan stavas harmoni.
Avslutningen blev små hyllningar till storheterna Jeff Beck och Johnny Winter. Två av bluesens stora frontfigurer. Kan bara beklaga att inte fler fick uppleva Ole Frimer och hans band. Vi som var där lever länge på våra upplevelser.

Björn Reimers

Det blev inte riktigt som vi kunde tro……..

Det blev inte riktigt som vi kunde tro……..
Krönika publicerad i KT/KK 2017-08-26
Vi skriver nu augusti 2017. När man ser på viss samhällsutveckling i vårt gamla Svedala så är det för mig och mina vänner, som är födda på 50-talet och hade vår viktigaste uppväxttid i slutet av 60- och hela 70-talet, en hel del som absolut inte blev som vi då trodde. För inte trodde heller du på allvar, oavsett när du är född, att vi nu på gatorna i 15 städer runtom i landet skulle få se människor i ett av världens rikaste och mest jämställda land demonstrera för en acceptabel och patientsäker förlossningsvård? Nej, jag trodde väl det.

Inte heller att delar av de skattepengar du avstått till samhällsbygget skulle hamna på riskkapitalisters bankkonton i något skatteparadis.

Ingen av oss kunde heller, ens med sin vildaste fantasi påkopplad, se nazister marschera på gator och torg, skanderande rasistiska och antisemitiska slagord, skyddade av svensk uniformerad polis.

Inte heller att både vår regering och oppositionen skulle skrika på upp till 10 000 fler poliser för att lugna ner medborgarna som räds de kulor som viner genom luften i våra städer och förorter?
Tänk om dessa politikers företrädare tagit segregation och utanförskap i många av våra storstäders förorter på allvar redan på 60- och 70-talen. Kanske kunde vi då ha satsat dessa pengar, som nu polisen kommer att kosta, på bättre boendemiljöer och bättre skolor i dessa områden. Kanske kunde det också ha blivit en slant över till BB-verksamheten och sjuksköterskelöner, vem vet.

Inte trodde vi heller att vi som ”neutral nation” (nåja) skulle ha en politisk enighet kring att upprusta vårt försvar för många miljarder kronor när samma politiker hela tiden deklarerat vikten av ett EU-medlemskap som ett löfte och en garanti för nedrustning och fred? Var gick det snett?

Kunde du i din vildaste fantasi tro att vi skulle få en människofientlig clown som president i världens mäktigaste nation? En clown som hetsar mot en kärnvapenkonflikt, försvarar nazism, förnekar den globala uppvärmningen, ljuger alla mitt i ansiktet och använder Twitter som allmänt kommunikationsinstrument. Nej, inte kunde jag i alla fall, trots mina dubier till denna stora kontinent och dess ledare rent allmänt över tid.

Inte kunde jag då heller förmå mig att skapa bilden av vuxna medelålders ”vanliga människor” som står och skriker: UT MED PACKET, UT MED PACKET så saliven stänker vid en fredlig demonstration där förtvivlade och utvisningshotade ungdomar som flytt från krig och elände och som enbart i sin frustration försöker få sympati gentemot en, för ett civiliserat land, vidrig lagstiftning?

Försök sätta dig in i hur lagstiftarna fick till att med hjälp av samma lagböcker besluta om att utvisa en 106 år gammal och sjuk dam som tillsammans med sina anhöriga flytt samma krig. Det är mycket kalla vindar som blåser när man kan koppla bort alla sina känslor och bara hävda regelverket.

Samtidigt hävdas att vi idag lever i ett friare samhälle med full valfrihet att leva sitt eget liv gentemot min uppväxtmiljö på 60-talet då staten lekte Bror Duktig. Jovisst, en valfrihet som bland annat fått deviser som ”Som ett brev på posten” och ”Går som tåget” att få helt nya betydelser.

Det finns kanske hopp…..

Krönika publicerad i KT/KK 2017-07-15
Jag läste häromdagen en undersökning om den framtida arbetsmarknaden och hur de kommande generationerna ser på sina framtida yrkesliv. Det är väldigt intressant. Det här är unga människor som inte har en aning om livet innan Internet och som ser på drivkrafter i arbetslivet på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Trygghet i en fast anställning värderas högt, man ser inte heller en snabb karriär, höga löner eller generösa förmåner som det viktigaste. Att ha kul på jobbet, en trivsam arbetsmiljö och balans mellan jobb och fritid samt att kunna prioritera familjen går före.
Undersökningen visar också att nästa generationer ser på lärandet med mer flexibilitet. Utbildningen är fortfarande viktig, men de traditionella utbildningsformerna är inte längre självklara. En tredjedel av dagens unga i USA och Europa under 20 år utnyttjar webben för inlärning. Olika typer av tutorials, TED-talks och Youtube används frekvent.

Hållbarhet ses också som en väldigt viktig parameter. Hela 80 procent av dagens unga mellan 15-24 år är oroade för klimatförändringarna. De unga prioriterar i mycket högre grad än tidigare generationer att arbetsgivaren har ett vidare syfte än bara finansiell vinst. Arbetsgivarens etiska ansvar ses som oerhört viktigt när de ska söka jobb och hela 49 procent av ungdomarna i 29 undersökta länder säger att de avfärdat ett arbete som strider med de personliga värderingarna. I en liknande studie svarar ungdomarna att de kan tänka sig att sänka lönen för att arbeta på en arbetsplats som matchar deras värderingar och att de hellre är utan jobb än ha ett de ogillar.

Om man ovanpå detta lägger det stöd som den yngre generationen visat för politiker som Bernie Sanders i USA och brittiske Jeremy Corbyn så kanske pendeln börjar slå tillbaka mot ett samhälle där alla får plats. Kanske har de kommande generationerna en annan syn på livskvalitet än vår. Där rikedom, fina bilar, skrytvillor och utlandssemester får stå tillbaka för andra värden.
Kanske de kommande generationerna återvinner landsbygden. En ny grön våg som sveper in över oss där vikten av egenodlade grödor och fria vidder blir viktigare än chefskarriär och en ny BMW. Allt för att rädda vår planet. Undersökningar talar för det.
Med ny infrastruktur och digitalisering kan många jobb flytta ut utanför storstäderna. Det kan vara betydligt enklare och mer kostnadseffektivt att exempelvis bedriva en webbshop och dess distribution från orter som Karlskoga och Degerfors än i Stockholm eller Göteborg.

Kanske finns det ändå ett visst hopp. Tänk om morgondagens politiker får anpassa sig till helt nya röster. Tänk om fler och fler arbetstillfällen hamnar utanför storstäderna när unga entreprenörer med annat för ögonen än bara stora vinster får råda. Måhända ser det uppväxande släktet nu resultaten från våra misstag där vårt jobbfokus skapat utbrändhet, sjuklig stress och annan ohälsa. Att lyckan inte satt i mer pengar och mer prylar. Jag tror enbart det är en tidsfråga.
Likaså när det gäller inställningen till klimathoten. Man kan redan ana en trend som går emot vår gamla slit- och slänganda.  Hotet mot vår planet borde överskugga alla politiska beslut. Ska vi klara de uppsatta målen finns det ingen tid till tvekan. Vi måste agera nu. Det tror jag de nya generationerna har fattat.

Kärlek måste utveckla kyrkan – inte partipolitik

Ska SD få ta över svenska kyrkan?

Krönika publicerad i KT/KK 2017-08-12
Jag såg en tråd på Facebook i veckan där Socialdemokraterna värvade röster till kyrkovalet i september. Jag har väldigt svårt att förstå varför politiken ska lägga sig i svenska kyrkans verksamheter. Speciellt då stat och kyrka skildes åt år 2000. När man tar del av hur kyrkan är uppbyggd historiskt känns det oerhört underligt att blanda in politiska krafter även om nu båda ofta är precis lika flummiga. Socialdemokraterna dominerar, även om alla partier har valbara kandidater och jag gissar att samtligas stora intresse bygger på de 6 miljoner medlemmarnas potentiella röstunderlag. Sossarna nu när man tappat fackföreningsrörelsen.

Det får inte vara med politiska förtecken som man styr den svenska kyrkan. Den måste med kärlek utvecklas inifrån av de aktiva medlemmarna, gudstjänstbesökare och personal. Men eftersom man bygger sin verksamhet på tusenåriga texter så förstår jag att det ibland tar emot att förändra. Det är dock inte Stefan Löven som ska stå vid det rodret, inte heller Jimmie Åkesson som nu hårdsatsar på kyrkovalet i september. Rasism och främlingsfientlighet har definitivt inte i svenska kyrkan att göra. Det arbete som många församlingar gjort och gör, inte minst i Karlskoga, under den senaste stora flyktingvågen och för det biståndsarbete som finns inom kyrkan ska inte få påverkas av de mörka krafter som styrs av Åkesson och hans gelikar.

Kyrkan är nog ändå på väg att sakta förändras, men ta exempelvis HBTQ-frågor, aktuellt nu med Pridefestival och debatten kring denna. Alla präster borde kunna viga samkönade äktenskap, men det är inte alls självklart med de teologiska glasögonen på. Vi vet att många präster vägrar. Rätt eller fel så utgår man från sina bibeltolkningar, hur konservativt och gammaldags det än må vara.

En vän till mig som är präst och som lever i ett homosexuellt förhållande nämnde i samband med just årets Pridefestival att det motstånd hon känner kring HBTQ-frågor numera mest kommer från högerextremism och aktivt kristna.

Men som sagt, oavsett vad man tycker kring kristen tro och teologi så måste det vara människorna i kyrkan som styr, inte ”icke kyrkligt aktiva” som kallar sig kristna och som har en politisk agenda i bakfickan.

Dock har kyrkan och politiken ändå i grunden vissa beröringspunkter. Båda har svårt att lyckas med sina uppdrag utifrån uppsatta målsättningar som i mångt och mycket överensstämmer med varandras.

Nedanstående citat har jag hämtat från Svenska kyrkans hemsida:

”Vi tror att Gud gör trasigt helt, upprättar kränkta, skapar nytt och försonar världen. Som kristna och som kyrka har vi uppdraget att vara Guds redskap. Därför arbetar vi för:

  • att Guds avbild människan inte ska kränkas
  • fred och försoning i världen
  • rättvisa och hållbarhet”

Här kan man väl säga att både politiken och kyrkan har en hel del kvar att göra. Det som skiljer är att kyrkan har uppdragen direkt ifrån Gud medan politikerna enbart har att svara emot sina väljare. Vilket som är tuffast är jag inte man att avgöra. Dock så är de värdsliga kraven mer direkta och mer flexibla. Misslyckas politikerna blir de utbytta. I den andliga delen har man misslyckats med ovanstående målsättning i drygt 2 000 år utan några som helt repressalier. Man kan väl tolka det som att Gud har ett större tålamod än vanligt folk.

 

Du gamla, du fria…..

I förra veckan firade vi vår nationaldag, den 6 juni. Trots lite allmän förvirring kring varför vi firar just den dagen så är det väl trevligt att även vi svenskar har något att samlas kring.
Personligen har jag egentligen aldrig riktigt förstått det där med nationalism och patriotism. Att vara stolt över något som har med geografiska begränsningar att göra känns för mig lite konstigt. Jag har exempelvis svårt för att bli stoltare, rent personligt, över att det går bra för någon som råkar bo i Degerfors kontra en norrlänning eller skåning. Likaså om någon med svenskt medborgarskap lyckats väl. Glad, javisst, kanske. Men stolt?
Givetvis är jag i hjärtat svensk, håller på de svenska landslagen, njuter av vår vackra natur och vår allemansrätt och hyllar vår demokrati, yttrandefrihet och vanligtvis så varma famn.  Dock har jag väldigt svårt att förstå varför vi på sociala medier ska dela och sprida blågula flaggor och ”Jag älskar Sverige”- deviser när det, för det mesta, ligger en underton av hat, som att någon skulle hindra oss från att få göra just detta, nämligen gilla vårt land. Vem mer exakt är det som har sagt att vi inte får sjunga ”Du gamla, Du fria” eller hissa flaggan på nationaldagen eller för den skull någon annan dag på året? Vem har förbjudit oss ha svenska traditioner på skolavslutningen? När jag läser ”Släng ut packet som inte tillåter oss att fira vår nationaldag”, vilka är då packet? Ge mig några namn.

Men även om nu vi givetvis ska fira så måste vi också se till helheten. I ”mitt Sverige” fördömer man inte terrorism på hemmaplan, sörjer dödsfall i England och Frankrike, samtidigt som man skickar ungdomar till ett krigshärjat Kabul, en av världens farligaste platser där hundratals faller offer för självmordsattacker och bombdåd, bara för det ljugit om sin ålder. Jag kan lova att om du och jag eller för den del även Jimmie Åkesson och hans vänner vuxit upp i städer som Kabul, Mosul, Aleppo eller andra krigshärdar hade vi ljugit oss blåa för att få chansen att komma därifrån. Tro mig.

Vet inte om du såg dokumentären om händelsen på Drottninggatan i Stockholm. Där var det en verkligt gripande beskrivning inbakad, hur saknaden kan lamslå när en älskad person hastigt ryckts bort, påkörd av en galen terrorist. Kvinnan, Lena från Ljungskile, hade en stor vänkrets och ett lika stort kontaktnät som visar på hur många som verkligen blir drabbade av sorg och saknad.
I mitt bröst blir dock inte klumpen större bara för att Lena var svensk från Ljungskile. Tragiken är lika stor för alla som drabbas av dessa terrorattacker, oavsett var någonstans på jorden det händer. Det är precis lika många familjer, släktingar och vänner som sörjer. Saknaden är inte mindre på andra sidan jordklotet. Tårarna är precis lika salta.

Men låt oss fira vår nationaldag när den infaller. Låt oss glädjas över att vi haft turen att födas i en del av världen där fred och frihet råder. Men glädjen att vara svensk betyder inte att vi ska hata alla andra. Låt kärleken till vårt land också inkludera ALLA som bor här och alla som av olika anledningar söker sig hit. Det är inte med hat vi bygger vår nation, det är med kärlek, kompromissvilja och respekt för varje individs egenart vi skapar ett land att vara stolta över. De som tror sig stå över detta och använder nationalismen som ett argument att hata och exkludera har inte förstått en nations storhet och stolthet och vad ”Du gamla, Du fria” egentligen betyder.

Vi har blivit med valp

WåfflanVi är med valp. Jovisst, igen skulle man kunna säga. För vilken gång i ordningen tänker jag inte ens fundera över, men visst är det förbaskat märkligt att när man sitter där hemma och velar över de sista besluten innan man fullt ut bestämt sig och fått OK från en uppfödare man gillar så är hjärnan fullständigt utblankad från tidigare erfarenheter. Jag tänker på det där med kisstorkning, sönderbitna skor, de små såren på händer och bakhasor efter små, små jäkla pirayatänder och inte minst de tidiga mornarna, även på helgerna, när den lilla måste ut och kissa. För att sedan när man väl fått på sig kläderna och sömndrucken raglat ut i trädgården och fått valpens saker och ting gjorda, vad händer då? Jo, då går den lilla marodören in och lägger sig i korgen och somnar om medan man själv just piggnat till så pass att man åtminstone hittar till kaffemaskinen. Men alla medaljer har ju en baksida. Framsidan är ju betydligt ljusare och mysigare. Just nu är det kul att se hur den lilla schnauzertjejen tar höga skutt för att, totalt orädd, hoppa upp och bita sin väldigt mycket större schäferkompis i nos, öron och hals. Vi har snart kommit över baksidorna.

Det går inget vidare för moderaterna. Vad händer då, jo, man kräver givetvis Anna Kindberg Batras avgång. Egentligen tycker jag det är lite lustigt. Lika lustigt som att det nu går bra för Centern och där Annie Lööv hyllas. Politik har inte längre något verkligt innehåll känns det som. Man röstar helt enkelt på personer.

”Nej, jag gillar inte Björklund, han är så burdus”. ”Egentligen gillar jag inte Centern heller, men Annie verkar så rejäl så hon får min röst”. Så kan det låta just nu och för mig är det mycket märkligt. Förvisso är de olika partiernas politik inte så olika som man kan tro när man hör dem debattera, men att personen går före innehållet och ideologin är för mig en gåta. Visserligen sa min mamma en gång i tiden att hon röstade på Yngve Holmberg för att hon tyckte han var så snygg, men å andra sidan hade hon ingen aning om politik, hon gillade bara snygga karlar.

Det är samma som att byta tränaren när ett idrottslag går dåligt, trots att ett helt kollektiv underpresterar eller möjligen inte räcker till. Kortsiktiga åtgärder i desperation brukar sällan vara några bra lösningar.

I onsdags var jag och kikade på Uno Svenningsson när han uppträdde på Flotten. En ny grej av Niclas Lagerstam med vänner. Jag gillar den killen. Han vågar det få andra vågar. Kör lite utanför boxen, som detta med gratiskonserter. Konceptet med flotten är helt klart spännande även om jag tycker att glappet mellan scenen och publiken är lite för stort för att få till den där sköna kontakten. I övrigt ändå ytterligare ett kul projekt av entreprenörer med egna idéer.

Kul också att vi får ett O´Learys med bowlingbanor i Karlskoga. Gamla superbowlarna Tomas Leandersson och Asko Juola i spetsen borgar för ett bra alternativ till den befintliga hallen. Ska även detta bli spännande.

Juni månad är här och med den sommaren. Vi får väl se vad det blir med det, men oavsett väder hoppas jag du får en skön ledighet framöver. Vi behöver andrum och själslig vila ibland samt träna på den där konsten att helt enkelt inte göra ett förbaskat dugg. Svårt men nyttigt. Ha en fin sommar!

Förlossningsvård och höjda skatter

”Men vi har ett politiskt klimat där det uppenbarligen är mycket lättare att snabbt få fram femhundra miljoner till försvaret än pengar till den sjukvård som är direkt livsavgörande. Det säger något om vilket slags samhälle vi har”.

Citatet kommer ifrån en krönika jag läste i Dala-Demokraten skriven av Göran Greider apropå den debatt om förlossningsvård som på senare tid blommat upp. Det är alltså i grunden viktigare att satsa på kulor och krut än på säkerheten för våra nyfödda och dess mödrar.
Nu har ändå, med krav från Vänsterpartiet, regeringen satsat 500 miljoner i vårbudgeten till förlossningsvården. Dock är detta en engångssumma som mest känns som en gest att få tyst på protesterna. Försvaret kommer dock att få nya miljarder. Ur led är tiden. Är det någon som på fullaste allvar tror att ryssen kommer?
Men hur ser det egentligen ut i skallen på politiker runt om i landet som kan med några pennstreck bokstavligen leka med döden på detta vis? En finsk forskare, Mika Gissler, har konstaterat att om man föds oplanerat utanför sjukvården så är risken att dö sex gånger högre, vilket han berättade i en radiointervju tidigare i år. Det gick bara några veckor efter nedläggningen i Sollefteå så föddes ett barn i bilen på väg till förlossningen. Denna gång gick det bra. ABF håller nu kurser i hur man tar hand om en födsel i bilen. Kom igen, vi pratar om Sverige 2017! Ingen har väl heller missat oron för semesterstängningarna av förlossningen vid Karlskoga lasarett. Bara början här också?

Har försökt följa debatten om regeringens vårbudget och de borgerliga partiernas missnöje kring några skatteökningar. Jag känner att jag här inte riktigt hänger med här. Under åtta år vid makten sänkte Alliansregeringen skatterna med runda slängar 140 miljarder kronor. 140 000 000 000. Vi som under den tiden varit friska och haft jobb har fått en hel del över i plånboken medan sjuka och arbetslösa har fått betala kalaset. Givetvis drabbades välfärden hårt på grund av dessa skattesänkningar. Nu försöker sittande regering återskapa delar av detta och därmed försöka reparera skadorna efter den tidigare utarmning. Då går protesterna höga.

Men är det någon som hört eller läst om något alternativ till finansieringen av vår välfärd i samband med dessa protester. Det har i så fall helt och håller gått förbi mig. Jo, moderaterna har flaggat för nedskärningar på 20 miljarder i de offentliga finanserna. Sannolikt något som drabbar de som redan ligger. Sjuka och arbetslösa, men också skolan och vården.

Nej, vill vi ha en bra vård, en skola värd namnet och ett polisväsende som ger oss trygghet så måste vi vara beredda att betala för det. Det spelar liksom ingen roll hur många tusenlappar extra jag har i plånboken när cancern slår till. Då vill jag ha den allra bästa vården och den är tyvärr inte gratis. Jag har en god vän som just nu går igenom en tuff och dyr behandling av sin sjukdom, jag tror inte han oroar sig ett dugg över de skattehöjningar som flaggats för. Snarare då för ännu mer nedskärningar som i de allra flesta fall drabbar de som redan ligger.

Vårkänslor när fotbollssäsongen äntligen ska igång

Krönika publicerad i KT/KK 2017-03-18
Visst kan du nu förnimma den där speciella doften av nyklippt gräs blandat med lite lerjord och liniment? Förväntningarna och den där lilla klumpen i magen som både är läskig men samtidigt härlig. Synen av människor med röda halsdukar som fladdrar lite i en vårfrisk vind.

För snart är det dags igen! Fotbollssäsongen hägrar i takt med att våren börjar visa sig från den rätta sidan. Det är slut på dragiga försäsongsmatcher i snöyra och snålblåst.
Vårt kära Degerfors IF har nu haft tid att slicka såren efter en tuff säsong 2016, både sportsligt och ekonomiskt. Årets trupp är spikad så nu återstår bara för tränare och manskap att gå ut och prestera. Visst har en del skador rört till det, men några nya ansikten har visat att de vill ta en plats. Nu är det också oerhört viktigt att du och jag ställer upp. Om det fortsätter att vara glest på läktarna blir det svårt att hämta igen den ekonomiska svackan oavsett kommunens hjälp med en hyresfri arena under ett par år.  Dessutom så försvinner ett av de viktigaste elementen kring det här med levande idrott, stämningen runt planen.

Jag kan dock ha en viss förståelse för att publiken har svikit. Åtminstone ur ett historiskt perspektiv. När jag flyttade till Degerfors för knappt 30 år sedan såg det lite mer annorlunda ut på Stora Valla. Grabbarna som sprang ut till match var till stor del födda och uppväxta på Bruket, i Kanada, Strömtorp, Svartå eller möjligen Åtorp. Väldigt många hade en naturlig relation till spelarna. Det var grannens pôjk, ett barnbarn eller en gammal klasskompis som skrudad i rött och vitt, försvarande bygdens färger. Idag är det annat. En helt och hållet opersonlig startelva med något enstaka undantag. Det förtar givetvis en del av känslorna hos många. Jag minns tanterna på Konsum som nästan alla ventilerade senaste drabbningen på Stora Valla med kassörskan eller med varandra. Det förekommer inte längre. Jag inser givetvis att det är omöjligt att återskapa den tiden i slutet av 80-talet och några år in på 90-talet. Att det då fanns så många spelare från de egna leden var väldigt unikt för svensk fotboll.

Samtidigt hade vi också de trogna och högljudda Vulkanerna som varje match, både borta och hemma, stödde sitt lag i vått och torrt. Det är rasande tråkigt att läktarna på Stora Valla numera domineras av bortafansen.

Men nog med nostalgi. Nu kan vi bara blicka framåt. Vi har slagit både allsvenska Djurgården och exdito Helsingborgs IF på försäsongen. Tunga skalper som visar att det finns kvalitet. Hemmapremiären blir mot nykomlingarna Norrby från Borås den 8 april. Norrby IF är lillebror till Elfsborg och har inte varit i elitfotbollen de senaste 20 åren. En munsbit kan man tycka, men så fungerar ju inte idrott. Se bara på BIK Karlskoga. Få har trott på att de skulle spela ett direktkval till SHL. Vi håller givetvis alla tummar där också.

Så nu uppmanar jag alla med en rödvit själ att ta med sig minst en, kanske icke hittills frälst, kompis till Stora Valla och låter hen uppleva lite av den gröna mattans schack med rödvita förtecken. Vi på läktaren brukar kallas den tolfte spelaren, det ligger mycket i det. Stöttningen ger energi och självförtroende. Så kom igen nu, ALLA TILL VALLA! I år ska det bli andra bullar.

Cynism präglar synen på upptäckt av prostatacancer

Krönika publicerad i KT/KK februari 2017
En vän i min närhet fick för några veckor sedan diagnosen prostatacancer. Ett tufft besked som drabbar ungefär 10 000 män varje år och är Sveriges i särklass vanligaste cancerform. Ett hårt slag när man står inför fakta. Cancer är en jävla sjukdom som inte bara angriper den sjuke utan hela dess omgivning.
Behandlingsmetoderna kring prostatacancer är numera ändå väl beprövade och ger goda resultat. De allra flesta, cirka två tredjedelar kan leva under lång tid med sin cancer utan att behöva behandlas. Idag lever cirka 100 000 män med sjukdomen, men tyvärr finns även en aggressivare form som tar livet av 2 400 män varje år.

Problemet med prostatacancer är att det sällan uppstår någon symptom i tidigt stadium. Det kan betyda att man går lite för länge innan man söker vård vilket kan innebära att cancern hinner sprida sig i kroppen och därmed bli svårare och mer omfattande att behandla. Givetvis också dyrare.

Nu finns det en väldigt enkel metod för att slippa att gå för länge. Något som bland andra Prostatacancerförbundet och många läkare med flera drivit länge. Det gäller helt enkelt att screena hela den manliga befolkningen, säg från 45 år och uppåt. Ett enkelt blodprov varje år, ett PSA-prov, skulle göra underverk.

Jag kan köpa att man har ett eget ansvar, men alltför många är inte benägna att gå till doktorn om man inte kallas. Speciellt om man inte känner sig sjuk.
Så varför sker nu inte detta om man nu både kan rädda liv och mildra både besvär oro och dessutom rädda liv. Det dör ju, som sagt, 2 400 män om året i sviterna av prostatacancer. Det är den klart vanligaste dödsorsaken i cancer för män. Av de 10 000 som varje år upptäcks har 1 800 gått för länge och därmed drabbats av metastaser. Det vill säga att cancern spridit sig i kroppen.
Men varför då inte ett enkelt blodprov som stävjar detta. Kvinnor har tillgång till mammografi, vilket gör att många fall av bröstcancer upptäcks i tid. Det spar både pengar och lidande. Nu är det dags att också vi män får samma möjlighet. Det kostar heller inte särskilt mycket, ungefär en hundralapp per prov enligt prostatacancerförbundet.

Men för tre år sedan sade man nej till screening. Samhällets argument emot har varit osäkra metoder. Att ett PSA-prov inte varit tillräckligt pålitligt. Man har också menat att diagnosen har lett till överbehandling av den snällare arten där man ansett att två tredjedelar inte behöver någon behandling alls. För mig är detta inget annat än höggradig cynism. Hur många av de 2 400 som faktiskt dör varje år hade räddats av att ha screenats? Enligt prostatacancerförbundet åtminstone hälften.

Nu har man ändå tänkt om och kommer med ett förslag i sommar baserat på bättre metoder för att upptäcka den mer aggressiva formen av prostatacancer samt också bättre läkemedel. Tyvärr är de nya läkemedlen väldigt dyra vilket gör att vissa landsting håller igen av kostnadsskäl. Således ännu mer cynism. Vad får ett räddat människoliv kosta? Detta problem gäller inte bara prostatacancervården utan generellt. Det är alltså godtyckligt var du har störst chans att överleva cancer. Det beror helt enkelt på var du bor. Det är inte värdigt ett land som anses vara ett av de bästa länderna i världen att leva i.